Legion - The Show

Legion
"The Show"
Singel, 1989
EGEN PRODUKTION

Som jag tidigare skrivit så är det bland syntpopen man hittar de allra finaste fynden i femkronorsbackarna. Mycket för att de klassiska skivbörsrävarna ofta inte har någon som helst koll på genren, och ställer ner allt som inte är Depeche Mode eller Kraftwerk i backarna på golvet. Speciellt om de ser lite töntiga ut.
Legion kom från Halmstad och jag köpte deras singel på Jackos Skivor precis när den kom ut, så egentligen borde den inte kvala in här bland fynd man gjort för växelpengar, men å andra sidan har jag sett den på ställen som Myrorna och Emmaus i Halmstad, så vi kan väl i alla fall låtsas att jag köpte den för några spänn. Jag köpte den i alla fall inte för de hundratals kronor som jag hört att den går för på eBay då och då.
Jag har redan skrivit om bandet på Eurostop-sidan, så ni som vill ha detaljer kan ju kolla där, men det som tål att sägas igen om den här singeln är att den är märklig obunden av tiden. 1989 var syntpopen varken modern eller hade hunnit bli retro, så det kanske inte var så konstigt att "The Show" inte gjorde nåt större väsen av sig. Det är synd, för det är fin, sprittande syntpop i "Enola Gay"-skolan, och sångerskan Katarina Persson låter sådär härligt fel (eller snarare som att hon är inkallad som vokalist i brist på resurser från grabbarna i gänget) som bara ett syntpopband från en mellanstor svensk stad kan låta. Man tager vad man haver.

Raft - Madagascar

Raft
"Madagascar"
Singel, 1988
POLYDOR

Jag misstänker att jag framstår som en större fan av jazzpop än vad egentligen är nu när jag lägger upp tredje singeln i genren på kort tid, men det är faktiskt oundvikligt att skriva om den här låten. Sedan ska jag väl erkänna att jag är väldigt förtjust i jazzig pop, men det är rätt viktigt att det görs rätt. Franska Raft gör allt som jag vill på singeln "Madagascar". Det är snyggt, lyxigt (fast ändå rätt lågbudget) och sofistikerat, och när softrockkörerna kommer i slutet av refrängen är saken klar. Lägg dessutom till en rätt märklig text ("This is my Madagascar she said, where man rape young girls and plunder") och vi har i det närmaste perfektion. Hade jag inte vetat att de var franska hade jag kunnat svära på att de kom från Skottland eller norra England och hade släktskap med Friends Again eller Daintees.
Raft gjorde ett album med sofistikerad pop där titelspåret "Madagascar" är överlägset bäst.

Fega Påhopp - Pärlor Åt Svinen

Fega Påhopp
"Pärlor Åt Svinen"
Singel, 1979
SILENCE

Innan man har kunskap kan ju saker vara lite vad man vill att de ska vara. Jag tänkte mig bandet Fega Påhopp som ett svenskt Raincoats, men bara för att musik är skevt och stolpigt framförd behöver det inte betyda att den är naiv och ovetande om det. Få genrer är väl egentligen så medvetna som proggen medan den efterföljande postpunken ofta hade en ambition att vara mycket mer svänging än vad den egentligen var.
Jag vet fortfarande alldeles för lite om Fega Påhopp för att dra några slutsatser om deras intentioner, men när jag ser att låten "Pärlor åt svinen" är skriven av Lars Fernebring från proggbandet Risken Finns så får min bild av dem helt klart en knuff i riktning mot den politiska proggen snanare än den kanske lite mer konstnärligt skreva popen som jag först fantiserade om.
Men jag ska inte låta det förstöra det. Vad jag vet gjorde Fega Påhopp (bra namn, förresten) bara en singel, och den är inte alls dum. Sångerskan har en skönt duktig röst och sjunger på oklanderlig Uppsala-dialekt, och precis som alltid kan ett mollackord på rätt ställe göra den enklaste låt till en pärla.

Zak Zak - Svart Tulpan

Zak Zak
"Svart Tulpan"
Singel, 1983
PIGLET RECORDS

Den typen av singlar som ger mig högst förväntningar när det gäller sånt man hittar för en femma är svenska singlar som verkar vara självfinansierade men samtidigt har rätt höga pretentioner. Syntpopsinglar utgivna på egen etikett är ett säkert kort, men även vanliga popsinglar kan ha sina poänger om de av framvuxna ur rätt jord.
Zak Zak gav ut sin enda singel "Svart Tulpan" på bolaget Piglet Records 1983, men det mesta tyder på att det antingen är en egen produktion eller någon i deras närhet som gjort den. Rent ytligt har den allt som får mig att köpa en singel på chansning. Bra titel, snyggt omslag och så en del indikationer på låg budget (gnugg-bokstäver på omslaget t ex) gjorde att jag i det närmaste rusade hem för att höra på den här singeln när jag hittade den på en loppis i Halmstad för kanske tio år sedan.
Jag blev inte besviken. Zak Zak är i gränslandet mellan wavepopen och syntpopen, och var finns där om inte mörka pretentioner, ångestladdade metaforer och skimrande poplåtar. Tyvärr så faller den nog lite för mycket mellan stolarna för att attrahera både synt- och new wave-publiken ensamt, men vänner av Stranded Rekords och akademisk ångest borde inte backa många millimeter för det här. I love it!

Lori and the Chameleons - The Lonely Spy

Lori and the Chameleons
"The Lonely Spy"
Singel, 1981
KOROVA

Det här är första gången som jag i min blogg väljer ut en singels baksida istället för framsidan, även om det var nära med Théhuset-singeln häromsistens. Jag vet inget direkt om Lori & the Chameleons, men fick direkt kemi när jag dök på singeln för några år sedan. Framsidan "Touch" är en helt ok poplåt i syntpop-wave-skolan, men det är på b-sidan det verkligen händer grejer.
Pop på 80-talet var ju allt som oftast dramatisk med stora gester, pukor och pretentioner, men Lori & the Chameleons "The Lonely Spy" har en helt annan typ av dramatik i sig. Den flirtar med 60-talets deckarestetik, Henri Mancini och hela den biten, men har ändå cementerat sig fast i det tidiga 80-talet i sin produktion. Just den här genren älskar jag verkligen. 80-tals-60-tal. Melodierna från det tidiga 60-talet och produktionen från det tidiga 80-talet.
Bakom låten låg Bill Drummond och David Balfe. Drummond skulle några år senare vara med i KLF och Balfe var med i Teardrop Explodes. Det kunde inte kännas mer naturligt, för "The Lonely Spy" är en exakt blandning av sofisterikad new wave och skräddarsydd listpop.

Videovision - Klockorna Har Tystnat i Notre Dame

Videovision
"Klockorna Har Tystnat I Notre Dame"
Singel, 1981
MYLABEL

Det krävs nog ett lokalband från en svensk småstad för att kunna göra en produktion som är så tidstypisk som den här, utan att vara överdrivet klyschig eller överdimentionerad. Om vi börjar med det första intryck man får: bandnamnet och titeln. Videon var årets julklapp och stod fortfarande för något futuriskt och tekniskt framstående. Videovision är så himla mycket landsbygd. Hade det inte varit ett band så hade det varit namnet på något oberoende hyrvideobolag som nån lycksökare startat på västgötaslätten 1980.
Titeln "Klockorna Har Tystnat i Notre Dame" är precis vad du tror. En låt om att det moderna samhället håller på att kväva det gamla. Datorer och kärnkraft är bovarna. Både musikaliskt och textmässigt är Videovision en inte helt oäven svensk variant av engelska New Musik, och även om klyschorna staplades på höjd där med så blir det tydligare och med komiskt på svenska.
Videovision kom från Halmstad, men trots att jag växte upp där så hade jag ingen aning om dem förrän tills för några år sedan när jag hittade den här singeln.
Den gavs ut på skivetiketten Mylabel, som drevs av Johan Langer, en skivbranschkille som på 80-talet bland annat skrev en bok om hur man tog sig fram i branschen. 1982 fick han lite mer ruljans på sin verksamhet när han låg bakom lanseringen av Chattanooga ("Hallå Hela Pressen"), som även de kom från Halmstad. Jag blir inte riktigt klok på om hela verksamheten var baserad där, men jag tror inte det. Jag borde nog hört talas om det i så fall.

Natalie-Ann - Doctor Games

Natalie-Ann
"Doctor Games"
Singel, 1984
SPELLBOUND

Det är rätt tydligt för mig hur vissa saker helt enkelt blir lättare att stå ut med när tiden har gjort sitt. Jag blir verkligen irriterad till vansinne av hur äckliga 50 Cents eller Tough Alliances låtar är, men ger jag mig själv tjugo år så kommer saken hamna i ett perspektiv där ursäkten "jaja, det var en helt annan tid då" kan få de mest plumpa och obehagliga låtarna att kännas helt ok.
"Doctor Games" med Natalie-Ann från 1984 ligger rätt bra i tiden nu. Det är nästan överdrivet sexanspelande. Men en låt om en sjuksköterska går från avdelning till avdelning för att förföra doktorer och spela "doctor games" är så over-the-top-dumt att man ler lite åt det, och lyssnar på låten istället. Den är inte så dum. Speciellt inte för mig som gillar misslyckad musik. Saker som ska svänga med inte gör det är alltid kul, och här försöker man sig på att göra hård, pulserande elektrodisco men får inte alls till det. Sångerskans röst är för svag, texten är för plump, produktionen är så risig och allt är på fel sida om gränsen.
Det slutar med att jag får sympati för hela låten. Att jag tycker lite synd om att de gjort en så misslyckad singel. Att de försöker göra sexig disco, men allt man vill göra är att klappa dem på huvudet. Extra bonus för att refrängen låter som Blossa-reklamen.

7even 4orty 7even - Angel Eyes

7even 4orty 7even
"Angel Eyes"
Singel, 1989
SONET

Min bloggande kollega Joakim citerade i en hyllningstext till ELO deras drivande kraft Jeff Lynne, och hans ord om att varje dag på turné är en förlorad dag i studion. Det är nog inte så svårt att få Anders Hansson att skriva under heller. Från att ha varit medlem i Otitis och Secret Service på 80-talet har han mer eller mindre bott i studion och framför allt på senare år fått framgång med Alcazar och Lena Ph:s comeback.
Innan han la artistkarriären helt år sidan fick han leka Jeff Lynne-ambitionerna av sig på några Sonet-singlar i slutet av 80-talet och början av 90-talet, som drivande kraft i trion 7even 4orty 7even. Allra mest tydligt är det på den tredje singeln, "Angel Eyes", från 1989.
Här har vi den klassiska studio-hybrisen i form av en larger-than-life-produktion utan budget, ett monster-reverb för att ge den artificiella arena-känslan men framför allt en låt som faktiskt skulle vara hämtad från självaste "Balance of Power". Inte illa av en kille som samma år spelade playbacktrummor bakom Lili & Sussie i melodifestivalen.
Idag är Anders Hansson mest känd för de invigda, mest kanske för att han producerar musik som tilltalar folk som inte bryr sig så mycket om vem som producerat den. I framtiden kommer Anders Hansson vara ett monument i svensk discohistoria. Var så säkra.

Act - Snobbery & Decay

Act
"Snobbery & Decay"
Singel, 1987
ZZT

Act utgjordes av Claudia Brücken och Thomas Leer, båda med förflutet i halvkreddiga band och konstellationer i Tyskland under tidigt 80-tal. Claudia sjöng i Propaganda och Thomas gjorde solosinglar på bland Cherry Red. Även om detta inte är någon Stock/Aitken/Waterman-dänga direkt, så blir man lite överraskad hur deras samarbete kunde bli såhär lättillgängligt. Jag tänker spontant att man kanske slog sina påsar ihop för att göra verklighet av sina konstnärliga ambitioner, men istället är "Snobbery & Decay" är en fantastisk poplåt inte långt från det Pet Shop Boys gjorde ungefär samtidigt.
Precis som både titeln och omslaget antyder så utspelar sig låten i en alkad överklassvärld, med tvära kast mellan dekadens och elegans, och det var ju precis så som Pet Shop Boys lanserade sig själva kring "Actually" 1987. Jag är nästan överraskad att varken Neil Tennant, Chris Lowe, Julian Mendelson, Stephen Hague eller nån annan i sfären kring PSB är inblandad i den här singeln.

Movieland - Postcard To New York

Movieland
"Postcard to New York"
Singel, 1986
RCA

Ännu en sån där skiva som man är nyfiken på deras intention och inspirationskällor. Spontant placerar jag Movieland i den där vågen av halvsyntig soulpop som kom i mitten av 80-talet. Swing Out Sister och April Showers är två andra band i den outtalade genren.
Det som skiljer den här singeln från banden ovan är att den definitivt befinner sig ett steg eller två närmre den glada listpopen, och därför är det ett mindre mysterium att jag inte ens kände till den här singeln tills för ett par år sedan. Refrängen låter som något som jag skulle ha älskat då, och hade Kaj Kindvall bara testat den på Tracks 1986 så hade jag säkert haft med den på i princip varenda blandband jag tvingade på mina klasskamrater. Ni får den nu istället.

Q-Feel - Dancing In Heaven (Orbital Be-Bop)

Q-Feel
"Dancing In Heaven (Orbital Be-Bop)"
Singel, 1982
JIVE RECORDS

Den här singeln och jag har ett lustigt förhållande. Jag köpte den en gång på 80-talet när skivbutiken Pick-Up på Drottninggatan i Stockholm hade nån slags erbjudande som gick ut på att man tjänade på att köpa tio singlar istället för åtta som jag hittat. Jag tänkte nog att "Dancing in Heaven" lät som en bra låt, och visst gör det?
Sedan när jag kom hem blev jag helt överväldigad hur bra den var. Nån slags halvmeckigt Cars-komp i bakgrunden, AOR-refrängen och Hall & Oates-bryggan. Allt är så bra! Speciellt just då, nån sommardag 1988. Efter det hade jag den nånstans i bakhuvudet i tio år innan Helena plötsligt visade sig känna till den via filmen "Girls Just Wanna Have Fun". Vi plockade fram singeln igen, och oj vad bra den lät. Allt var intakt. Såhär mycket 1982 kan inget retroband i världen frambringa idag. Rymdtemat i texten, de ogenerade pukorna, synkoperna i refrängerna och tja, hela låten låter precis lika bra nu som när jag upptäckte den.

I'll be the first to bossa nova
ten thousand miles above L.A.

Sällan har en textrad som säger så lite sagt så mycket om en låt.

Théhuset - Tänk På Nåt Annat

Théhuset
"Tänk På Nåt Annat"
singel, 1992
AMBUSH

Mitt i det tidiga 90-talets popvåg där låtarna skulle handla om dinosaurier på månen, sommarängar och vältra sig i 70-talsplast kom den här singeln. En allvarlig, sorgsen och melankolisk sång om att en dag är man död och då kanske ingen kommer ihåg något av det man gjorde i sitt liv. Théhuset kom från Uppsala och skulle senare mynna ut i bandet aBLe som tillhörde periferin av swindie-vågen några år senare.
"Tänk På Nåt Annat" påminner lite om Webstrarnas allvarligare ögonblick, men kanske ännu mer om den nya vågen av pop på svenska som Vapnet och Sibiria. Produktionen tassar fram så försiktigt att man nästan inte hör vilken rytm som låten går i. Sången är mumlig och försiktig och ligger nästan i bakgrunden av ljudbilden men ändå så når den hela vägen in i hjärtat. Quiet is the new loud.

Biljardakademin - Fallbilder

Biljardakademin
"Fallbilder"
singel, 1983
ID

Nästan allt jag skrivit här om har varit någon form av inte alltför svårförstådd pop, och den låt som folk har rynkat på näsan åt i högst grad har varit Carl Myrén-singeln. Nu kan det vara dags igen, fast där Carl Myrén strosade omkring i Stockholm och var levnadsglad så är Biljardakademins jazzpop av en aningen mer allvarlig sort.
Singeln "Fallbilder" släpptes via fanzinet ID och Biljardakademin bestod bland annat av Kjell Häglund, senare journalist i tidningar som Pop och Vi Föräldrar. Ibland kan jag känna att det är mycket bättre när band får till en perfekt låt på tur än på skicklighet. Det naiva, ni vet. Fast Biljardakademin är ett fantastiskt undantag. Det är väl just det att man spelar alla sina kort helt rätt hela tiden som får mig att älska den här låten. Hundratjugosex sekunder håller den på, och inte en enda av dem är tråkig.

Joy - Still Sitting Still

Joy
"Still Sitting Still"
singel, 1981
WHY

Jag älskar stolpig musik, det kanske ni märkt. Band som Television Personalities skriver superhits men maskerar dem till oigenkännlighet med en hopplös produktion, falsksång och allmän instabilitet. Det är väldigt lite som förenar Stockholmsbandet Joy med TVPs, men de där i alla fall på samma anlag för det där skoningslösa massakerandet av en fin melodi.
Deras "Still Sitting Still" är en jättefin poplåt, fast framförd på vad som låter som en skolavslutning där alla musikeleverna ska kvoteras till en plats i rampljuset. Konstiga flöjtsolon, ett klassiskt musikskolegitarrsolo, allmän oreda i det vokala, några missade trumslag och såklart en och annan ton som en luttrad producent skulle vilja testa en omtagning på.
Åh, vad bra det är.
Och ännu gladare blir jag när jag letar lite info om den här skivan, och internet visar sig från sin allra ljusaste sida och berättar för mig till att bandets drivande kraft Göran Agdur även är nån slags bordshockeylegend. Det är precis sån fakta man vill ha när man förväntansfullt googlar på namn på gamla svenska singlar.
En sak jag inte blir riktigt klok på är bandet i sig. Göran får hjälp med sången av en tjej vid namn Ingrid, som jag verkligen skulle vilja höra mer av. Hennes klockrena twee-röst passerar dock mest förbi i periferin några gånger. Och namnet Joy? Det låter ju onekligen kristet, men jag hittar inga övriga spår som pekar åt det hållet på skivan. Jag kanske borde maila Göran, och beställa en bordshockeyshow samtidigt.
Så himla fint.

Miss Blitz - Dancing Shoes

Miss Blitz
"Dancing Shoes"
Singel, 1981
A&R RECORDS

Ännu en singel som ger fruktlösa resultat när man letar information på nätet. Jag tror jag köpte den för att Miss Blitz låter så bra. Italodiscon är ju väldigt förtjust i artistnamn som börjar med Mr eller Miss, och kanske var det något sånt jag väntade mig.
"Dancing Shoes" är nåt helt annat.
Precis som med Matilda Mus som jag skrev om häromdagen så är det här rätt fånig musik. Kanske är det för att jag anar av låtskrivarnamnen att det här är en holländsk skiva som jag drar den här parallellen, men jag tycker det låter rätt mycket som Grupo Sportivo, som var ett tokstolligt holländsk new wave-band i slutet av 70-talet. "Dancing Shoes" är en helt galen låt. I grunden en intensiv och smått enerverande poplåt, men full av roliga infall och plötsliga falsetter som fick mig att falla för den ganska omgående.

Cia Berg - Hjältar

Cia Berg
"Hjältar"
Singel, 1984
TANDAN RECORDS

Den här solosingeln gjorde Cia Berg nånstans i slutet av hennes karriär som sångerska i Ubangi, och förmodligen ganska kort innan hon blev för evigt förknippad med listprogrammet "Bagen" i SVT. Det är i stort sett Ubangi som ligger bakom den. Orup har skrivit låten, kören sjungs av Mats Wigerdal. Båda var med i Ubangi, och inte heller musikaliskt så är det så mycket som skiljer.
Det är dock ett exempel på när Ubangi var som allra bäst. När de försökte leka någon slags svenskt Haircut 100 men var lite för oslicka och istället närmade sig en svensk version av Waitresses, Dislocation Dance eller Girls At Our Best. "Hjältar" skulle verkligen kunnat vara en engelsk postpunk-singel som japanerna hade betalat tusen spänn för idag. Nu är den istället en sån där singel som jag känner mig tvungen att köpa dublett av varje gång jag hittar den för en femma på nån loppis.
Jag längtar till den dagen då man gör en Nuggets-box med svensk, avig och bortglömd postpunk. Sedan ska jag sälja mina Cia Berg-singlar på eBay för en miljard. Moahahaha!

Matilda Mus - Nu E De Jul

Matilda Mus
"Nu E De Jul"
Singel, 1986
EGEN PRODUKTION

Varbergsbandet Matilda Mus känns som en unikum från det svenska 80-talet. De gjorde sina singlar helt själv, fotostatkopierade omslag, sålde skivorna på sina spelningar i trakten och byggde upp en kult-fanbase i Halland under sina verksamma år. Att band är benhårt DIY är inget ovanligt, varken då eller nu, men jag kan ändå inte komma på något band som går att jämföra med Matilda Mus.
Halland är ju bördig buskismark och det går väl inte komma ifrån att det fanns en tokrolig ådra i Matilda Mus. En kör utklädda till möss på scenen, naivistiska omslag och texter, fåniga smeknamn och sådär lagom otajt och falskt att det säkert retade gallfeber på deras seriöst satsande konkurrenter om fansen.
Jag älskar fånig musik. Jag älskar när band inte tar sig själva på så stort allvar. Jag menar inte band som är roliga eller putslustiga utan band som helt enkelt har en ödmjuk inställning till det här med att spela i band. Jag har svårt att tänka mig något ocoolare band än Matilda Mus.
Jag vet egentligen inte så mycket om dem, mer än att de var unga och vann en lokal rockbandstävling 1985 och då gjorde singeln "På Sommaren" som är en underbart glad liten popdänga. Året efter kom julsingeln "Nu E De Jul" och den är precis lika sprittande glad som debuten. Det är någon slags anti-jul-låt med glimten i ögat och väldigt talande för Matilda Mus som band. Allt levererat i handmålat omslag såklart.
Sångaren Ulf Cronheim driver idag Majas Strandcafé i Varberg, där bland annat Stereo Total, Ladybug Transistor och Don Lennon har spelat de senaste åren.

John Dark - Silhouette

John Dark
"Silhouette"
Singel, 1981
EMI

Jag minns så väl när jag hittade den här singeln. Hur det färglösa omslaget av någon anledning intresserade mig (normalt blir jag mycket mer intresserad av färgglada, tecknade omslag när jag kollar billiga singlar), och hur jag blev exalterad när jag såg att Tony Mansfield hade producerat den.
Tony Mansfield är nog den bästa producent du kan hitta i den där här prisklassen. Han var med i bandet New Musik, och producerade även en massa andra bra grejer som Naked Eyes, Search Party och Vicious Pink. Alla är troligt att du hittar för en femma eller däromkring.
Och nu alltså ytterligare ett fynd som platsar väl in i Mansfields hall of fame. Jag vet inte vem John Dark är, om han heter så egentligen (det vore ju önskvärt) eller om han kanske till och med är en sån där påhittad artist som producenter ibland får för sig att skapa.
"Silhouette" är en härligt stolpig syntpopdänga stöpt i en form skapad av Human League och Heaven 17.

Thirteen Moons - A Moment In Time

Thirteen Moons
"A Moment In Time"
Singel, 1990
WIRE RECORDS

Jag ska direkt medge att jag intill denna stund är tveksam om jag ska skriva om den här skivan eller inte. Nu verkar det som om jag gör det. Jag vet inget om det här bandet, utan köpte singeln för att bandnamnet lät som något jag skulle kunna gilla och omslaget bevisade i alla fall inte motsatsen.
Det är svenskt i alla fall, fast utgivet på Wire Records som var baserat i England och försökte få svenska band att slå där i slutet av 80-talet. Det är nog valet av skivbolag som får mig att tro på den här skivan mest. Den mest positiva delen av mig vill se ett svenskt Fra Lippo Lippi i det här bandet. Sofistikerad snyggpop med lite pretentioner och glimrande gitarrkaskader. Men sedan petar djävulen mig i sidan och säger att detta är två kristna studiorävar som av någon anledning lyckades få ut en singel på ett någorlunda kreddigt indiebolag.
Det allra mest troliga är att Thirteen Moons är två helt vanliga killar som diggar nattradio-musik. Good enough for me.