Clio - Faces

Clio
"Faces"
Maxisingel, 1985
CRASH


En av de märkligaste känslorna när man letar fynd i de billiga backarna är när man hittar något man aldrig hört eller ens hört talas om, men direkt känner att det är ett fynd. Kanske en titel, en kombination av skivbolag och bandnamn eller (kanske allra vanligast) ett omslag som verkligen inte kan innehålla något annat än en bra skiva. Titta på Clio-omslaget här till vänster. Varenda liten millimeter skriker ut att detta är en bra skiva. Elegansen, streckkombinationerna, färgerna, typsnittet, allt! Problemet som uppstår är att skivan får vansinnigt förhöjda förväntningar, utan att egentligen lova något mer än en positiv magkänsla.
Men Clio klarar den prövningen utan problem. Italo disco från sin allra bästa sida. Lika delar Ryan Paris "Dolce Vita" och Valerie Dores "The Night", och nästan syskonlikt indelat i två delar. Den sprittande sommaritalo-refrängen som bryts av med ett egentligen inte alls speciellt passande, men just därför helt briljant, vers i moll. Den senare bär precis som sitt syskon "The Night" en viss likhet med Mike Oldfields 80-tal.
Som vanligt när det gäller italo på tolvtum, så blir det en aning enahanda i längden, men vad kan man begära av en låt med två partier som håller på i nästan sex minuter. Versen är så bra att den gärna fått hålla på det dubbla.

Pozo-Seco Singers - It Ain't Worth The Lonely Road Back

Pozo-Seco Singers
"It Ain't Worth The Lonely Road Back"
Albumspår, 1966
COLUMBIA

Country asså. En av de största anledningarna till att min musiktyckarhjärna blir lite ovän med sig själv ibland. Få saker stör mig så mycket som romantiserandet av machoalkoholister med kärleksångest, och där får väl ändå countryn anses som den största skuldbäraren. Men ibland så lyckas jag se vidare än mitt tunnelseende, och på något sätt räkna bort hela den faktorn när jag gillar en låt. Jag antar att klyschan "en bra låt är en bra låt" passar bra här.
Countrysångaren Don Williams började sina dagar som en tredjedel av folkpopgruppen Pozo-Seco Singers. Jag köpte en skiva med dem för en femma på pingstkyrkans secondhand för några år sedan. Jag vet faktiskt inte varför jag plockade upp den och betalade för den, men jag tror att jag på nåt sätt lockades av det harmoniska omslaget. Det är något visst med lantlig amerikansk musik från den här tiden, som jag verkligen gillar. Kanske ligger det i folkpopens grundstämning att verka kristen, men det finns ett smått religiöst lugn i den här skivan som jag tycker om.
"It Ain't Worth The Lonely Road Back" är en tjurskallig text om att han minsann inte tänker ändra sig, när han ändå kommer bli lämnas förr eller senare. Det hade kunnat ackompanjeras av tradig bluesrock eller i gnällig singer-songwriter-version, men när Don Williams istället sjunger med stilig röst och resten av trion stämmer in i titelraden blir det istället otroligt vackert.