The Fleetwoods - Mr Blue

The Fleetwoods
"Mr Blue"
Singel, 1959
TOP RANK

Det är svårt att analysera hur jag skiljer klyschor från klyschor men det är något med hits från det tidiga 60-talet som verkligen når fram till mig. Jag tror det har att göra med den ynkliga rollen som männen hade i popmusiken då, innan det hemska självförtroendet kom med Beatles och sedan vidare med hela brittiska invasionen. Ok, det är ju bara ett spel, men jag går på det. Dion, Bobby Vee och Del Shannon var säkert inte trevligare människor än sina mer öppet grabbiga kollegor, men det finns ändå en så fin ton i deras musik att jag nöjer mig med att inte veta hela sanningen.
The Fleetwoods tror jag bara allt det bästa om. Tre kristna amerikaner som sjunger stämsång i ynkliga kärlekssånger (och ibland nämner "him" nån gång för mycket) kan omöjligen ha levt något dekadent popstjärneliv. "Mr Blue" kom 1959 och bygger såklart på det inte ens då fräscha ämnet olycklig kärlek, men frågan är om klyschorna känt lika innerliga som när Gary Troxel sjunger dem en millimeter från mikrofonen i introt till den här låten.
"My guardian star lost all its glow, the day that I lost you"
Allt är perfekt. Hans genomsnälla men sorgsna röst. Den ledsna trumpeten. Hur låten tassar igång efter introt. Körerna. Det amerikanska 50-talet. Osäkerheten och den totala bristen på självförtroende. Rockvärlden har mycket självinsikt att hämta från Fleetwoods. Men deras vägar kommer aldrig att mötas.