TV3 - Telefonterror

TV3
"Telefonterror"
Singel, 1980
SLICK RECORDS

Det är lite synd om band som inte är tillräckligt trogna nån genre för att få kredd någonstans. Åkersberga-bandet TV3 känns som ett klockrent exempel. Deras enda singel "Terrorterror" är någon slags blandning mellan punk, new wave, postpunk och tja, vanlig pop på svenska. Det skulle kunna landa hur platt som helst, men jag föll pladask för den första gången jag hörde sångerskan Gaby Marcos röst.
Det är någon slags avig, misslyckad reggaetakt i hela låten som gör den underbart stolpig och naiv. Det är just att den är på svenska som gör att den saknar kredd tror jag. Det gör att den klumpas ihop en annan samtida pop på svenska snarare än den svenska variant av band som MoDettes och Au Pairs.

Carl Myrén - Jag Flyttar In Hos Mig

Carl Myrén
"Jag Flyttar In Hos Mig"
Singel, 1983
STRANDED

Redan på omslaget anar man oråd. Porträttbilderna på Carl Myrén ser ut som hämtade ur Ellos-katalogen, och ju mer jag får reda på om den här singel, desto märkligare blir den. Carl Myrén var nån slags brat med lite konstnärsambitioner i 80-talets Stockholm, och av någon anledning så plockades han upp för den här singeln av trendiga Stranded Rekords, som i och för sig hade större delen av sin roster på Östermalm, men ändå på något sätt höll sig på rätt sida nyromantiken för att komma undan med det.
Men nu låter det kanske som att jag dissar den här skivan. Det gör jag inte. "Jag Flyttar In Hos Mig" är en förtjusande, jazzpoppig liten sång som med sin nästan psykopatiska hurtighet säkert kan irritera en till vansinne en dålig dag. Alla andra dagar är en den en fantastisk stämningshöjare för alla livsnjutare där ute. Borgerligheten när den är som bäst.

Renée - High Time He Went

Renée
"High Time He Went"
Singel, 1983
CNR

Jag letar mig till att René hette Nodelijk i efternamn och kom från Holland, och hade tydligen nån slags halvkarriär där på 70- och 80-talet. Jag hade aldrig hört talas om henne när jag köpte den här singeln, men har sedan dess hittat ytterligare en ("Sometimes You Cry") som även den är bra. Produktionsmässigt att det frågan om ordinär popdisco av tidigt 80-talssnitt, men det är själva låten som lyser.
Klanderfritt kan ju vara både ett bra och dåligt betyg känns det som. Jag tycker att Santana är klanderfri på ett tråkigt sätt, medan dansband är det på ett bra sätt. Ungefär som att jag gillar enkla hantverk bättre än snickarglädje. "High Time He Went" är en helt fläckfri popdänga i discokostym, och hade det bara varit lite mer tryck i allting så hade den nog varit en discoklassiker.
Extra plus för Renés röst. Den är verkligen...eh, klanderfri.

Svensk Film - Varför Är Det Så Mycket Svart?

Svensk Film
"Varför Är Det Så Mycket Svart?"
Singel, 1988
EGEN PRODUKTION

Den här singeln fick jag höra första gången av min vän Per Johansson hösten 2000, och brukade ha den i åtanke när jag kom in i skivbutiker med bra sortering på svensk musik. Efter fruktlösa försök att hitta den fick jag plötsligt mycket mer än det jag sökte när jag hittade en hel bunt av den (jag tror det var fem stycken) i en secondhandbutik i Solna för några år sedan.
Nu har jag bara mitt eget exemplar kvar, men jag tror att de första fyra jag spelade den för köpte varsitt ex av mig. Svensk Film var nån slags engångsprojekt av konstnären Max Andersson som bildade duon tillsammans med musikern Stefan Agaton. Precis som man kan vänta sig är det ingen glättig sommarpop det här, men bakom den überalternativa burriga produktionen så döljer sig en poplåt som skulle kunna lysa genom sten. Lägg dessutom till den burleska och nästan skrattretande svarta texten, och du har en helt unik singel. Jag får faktiskt gåshud av den här texten, men kan inte riktigt motivera det.

Little Foxes - Crossed Line

Little Foxes
"Crossed Line"
Singel, 1983
C&D

När man, som jag tänkt göra här, ska skriva om skivor som drunknat i den till synes oändliga flod av singlar som kom på 80-talet så blir det mycket musik som är i kölvattnet av något annat som var poppis just då. Little Foxes är ganska uppenbart i kölvattnet av Bananarama. Jag har hittat två singlar med dem, varav det här är den tveklöst bästa.
Det är producerat av Christopher Neil, som var nån slags husproducent för engelsk radiotråkpop (Mike & the Mechanics, Cliff Richard etc). Även här har han svårt att ta ut svängarna i produktionen, och jag skulle verkligen kunna tänka mig att en syntpoppigare version av den här låten blivit fullkomligt lysande.Men det är inte så dumt ändå.
Den sprittande refrängen får extra effekt av att versen är monoton, och hade den bara funnits i någons medvetande så skulle den nog funka rätt bra att sampla sådär som man gjort med t ex Steve Winwoods "Valerie" och Hall & Oates "Out of touch". Refrängen om och om igen.

Annie Anner - Night In The City

Annie Anner
"Night In The City"
Singel, 1985
SALUT PRODUKTION

Okej, den här singeln har jag nog skrivit och bombarderat med kärlek på fem olika ställen nu, men jag tycker ändå att den fortfarande förtjänar att nämnas ytterligare en gång. Speciellt eftersom den är ett sånt lysande exempel på vad jag hade tänkt att skriva om i den här bloggen.

Annie Anner var från Stockholm, hette Anne-Lie på riktigt och singeln gav ut av hennes storebror Anders och hans kompis Lasse. Men trots att det är en skiva gjort på minsta möjliga budget, så lyser den starkare än nästan alla andra svenska eurodängor från 80-talet. Det smattrande syntkompet, Annies forcerade men ändå helt klockrena sång, det otroliga välbevarade produktionen och framför den fullkomligt lysande låten gör det till mysterium att den inte är kändare än vad den är. Men ni måste väl hålla med om att jag gör mitt bästa för att upprätta dess heder?