skivtoppen

Ibland köper jag skivor för en femma eller så, som jag inte vet hur de låter. Här skriver jag om de bästa.

torsdag, april 27, 2006

The Springfields - Breakaway

The Springfields
"Breakaway"
EP-spår, 1961
PHILIPS

Detta är alltså inte sunshine-indiepop-twee-bandet The Springfields utan den gamla (och egentligen mer kända) varianten som var Dusty Springfields första band. Men det är inte speciellt ont om solsken här heller, även om det kom i betydligt mer kristen form 1961. Egentligen är The Springfields inte så jättemycket att hänga i julgranen utan gjorde mest präktig stämsångsfolkpop ungefär som svenska Family Four gjorde några år senare. Men det finns pärlor i deras diskografi helt klart. En av dem är"Breakaway" som är med på den första EPn de släppte 1961.
En sådär nästan löjligt glad och klämkäck låt som bara fortsätter och fortsätter att vara gränslöst glad hela sin två och en halv minut långa speltid, och med en text som egentligen ligger rätt bra i tiden nu. Fånga dagen, unna dig själv något, glöm bort bekymmer sorger och besvär. En walking-talking Amelia-tidning kompad av svängiga gänget från Frälsningsarmén. Get up and dance, säger jag.

onsdag, april 26, 2006

Eight Point Five - Mary

Eight Point Five
"Mary"
Singel. 1987
EPIC

Det går inte att underskatta Pet Shop Boys betydelse för den moderna musiken. Varenda år i tjugo års tid har det kommit nya band som vill vara dem på nåt sätt. Men ibland tycker jag att recensenter gör det lite för enkelt för sig när de refererar till dem så fort det är ett smattrigt discokomp och melodier i moll. Då menar jag inte att man borde hitta fler eller mer obskyra referenser utan mest att det går inflation i begreppet PSB-pop.
Därför ska jag försöka skriva något annat, även om det kliar lite i fingrarna speciellt i den här låtens intro. Eight Point Five verkar inte ha gjort så mycket mer än den här singeln, och det är lite synd. Sångarens röst påminner en aning om Morten Harket i A-ha, och det finns många fina melodislingor i "Mary". Tyvärr så hänger de ihop lite dåligt, vilket gör att den hitpotential som de lösa bitarna har separat faller bort när man sammanfogat dem.
Singeln producerades av Tony Mansfield, som jag nämnt några gånger tidigare här. Han är ett så gott som säkert kort när det gäller skivor i 5-10-kronorsklassen, och hans namn var såklart anledningen till att jag köpte den här singeln för en femma på Myrorna i Halmstad för ett par veckor sedan. Man blir mycket sällan besviken.

Charlie Dore - Pilot Of The Airwaves

Charlie Dore
"Pilot Of The Airwaves" (text)
Singel, 1979
ISLAND

Den absolut bästa formen av country är den lyxiga. Rännstenscountryn är precis lika tråkigt och intetsägande för mig som vilken ärrad ny singer-songwriter som helst, men det är något speciellt med lantlig, amerikansk stämsångspop från 70-talet. Jag kommer säkert lägga upp fler exempel på vad jag menar i framtiden, men just nu får Charlie Dore illustrera. Egentligen är hon väl i samma genre som Carly Simon, Carole King och Elkie Brooks. Slick, radiovänlig och melodisk 70-talspop. Men ändå så ser jag ständigt hennes skivor rubriceras som country i skivaffärer så det kanske finns nån koppling.
"Pilot of the Airwaves" är en kärleksförklaring till hennes favoritnattpratare i radio, och det är lika spekulativt smart som gamla Brill Building-texter kunde vara. Jag är väldigt förtjust i det där lite kristna sättet att sjunga stämsång, och Charlie Dores röst är verkligen jättefin i versen när det nästan låter som att hon improviserar fram melodin.
Charlie Dore var i huvudsak låtskrivare (skrev bland annat den bortglömda "Ain't No Doubt" till Jimmy Nail), och det gör att jag för ihop henne lite med Carole King. Samma smarta textförfattande, samma opretentiösa artistkarriär men antagligen otroligt mycket mindre framgång.

torsdag, april 20, 2006

Bawl - Beyond Safe Ways

Bawl
"Beyond Safe Ways"
Singel, 1996
DEPENDENT RECORDS

Det känns som att det var hundra år sedan nu, men innan internet så fick man faktiskt köpa skivor som man var nyfiken på ibland bara för att höra hur de lät. Jag läste om engelska Bawl i NME precis britpopen var som populärast och alla band skulle namndroppa trist pophistoria som referenser (Bowie, Dylan, Beatles, T. Rex etc). Man skulle dessutom smutskasta varandra, berätta att man var det bästa som hänt världen och uppträda i fotbollströjor.
Bawl var inget av det där. I en liten liten notis på NME:s "Bands On"-sidor lyckades de göra ett så sympatiskt intryck att när jag skulle på familjesemester i Skottland någon månad senare så stod deras skivor överst på listan över vad jag letade efter. De pratade om Prefab Sprout, klädde sig förhållandevis tjusigt och såg allmänt snälla ut.
Kanske var mina förväntningar för höga när jag kom hem med deras tre första singlar i resväskan. Jag tyckte det var alldeles för rockigt. Jag är väl kanske lite överkänslig i och för sig. Jag tycker nog än idag att de flesta av Bawls låtar är lite för rockiga, men när besvikelsen lagt sig märkte jag att det fanns pärlor om man gav det lite tid. Singeln "Beyond Safe Ways" är idag min absoluta favorit. Både den låten och b-sidan "Some People Needs Other" är precis den stiliga och välklädda pop som jag förväntade mig av artikeln, och 1996 var nog precis fel tid för Bawl att komma ut i ljuset. Så långt från Oasis, Heavy Stereo och Hurricane #1 man kunde komma. Tack och lov. Det enda stället som tog Bawl till sitt hjärta var Japan, och det känns inte alls oväntat. Japan var ju ett av få länder som var vid sina sinnens fulla bruk på 90-talet.