Clio - Faces

Clio
"Faces"
Maxisingel, 1985
CRASH


En av de märkligaste känslorna när man letar fynd i de billiga backarna är när man hittar något man aldrig hört eller ens hört talas om, men direkt känner att det är ett fynd. Kanske en titel, en kombination av skivbolag och bandnamn eller (kanske allra vanligast) ett omslag som verkligen inte kan innehålla något annat än en bra skiva. Titta på Clio-omslaget här till vänster. Varenda liten millimeter skriker ut att detta är en bra skiva. Elegansen, streckkombinationerna, färgerna, typsnittet, allt! Problemet som uppstår är att skivan får vansinnigt förhöjda förväntningar, utan att egentligen lova något mer än en positiv magkänsla.
Men Clio klarar den prövningen utan problem. Italo disco från sin allra bästa sida. Lika delar Ryan Paris "Dolce Vita" och Valerie Dores "The Night", och nästan syskonlikt indelat i två delar. Den sprittande sommaritalo-refrängen som bryts av med ett egentligen inte alls speciellt passande, men just därför helt briljant, vers i moll. Den senare bär precis som sitt syskon "The Night" en viss likhet med Mike Oldfields 80-tal.
Som vanligt när det gäller italo på tolvtum, så blir det en aning enahanda i längden, men vad kan man begära av en låt med två partier som håller på i nästan sex minuter. Versen är så bra att den gärna fått hålla på det dubbla.