White Door - Love Breakdown

White Door
"Love Breakdown"
Singel, 1983
CLAY RECORDS

Jag tror aldrig att "vanlig pop" har låtit så bra som åren 1982 och 1983. När jag är ute och gräver i femkronorsbackar så blir jag alltid mest nyfiken på saker som är från dessa år och ser åtminstone ok ut. Jag tror det har att göra med att synten tog sig in i popmusiken på allvar då, och även vanliga rock- och popband hade ett förhållandevis syntetiskt ljud på sina produktioner.
Jag kan tänka mig att bandet White Door gjorde en helt vanlig popskiva 1983, producerad som det skulle låta just då, med en relativt hög procentuell del keyboards och syntar i ljudbilden. Idag tror jag de allra flesta skivbörser skulle sätta skivan i syntpopsfacket, och det är just den här blandningen mellan makalöst fina poplåtar och syntpoppig ljudbild som gör 1983 till kanske det bästa året i musikhistorien rent kommersiellt.
White Door, ja. Jag vet inte mycket om dem, mer än att de tydligen hade sitt ursprung i ett proggband vid namn Grape, fast i början av 80-talet gjorde de ett försök på topplistorna som vad jag förstått kom av sig rätt rejält. Det är orättvist för deras album "Windows" är en jämn och bitvis lysande syntpopskiva, produktionsmässigt inte så långt från Alphavilles "Forever Young". Jag upptäckte dem via den här singeln som jag chansade på för några år sedan (svårt att låta en skiva med ett sånt här omslag stå kvar i backen), och hittade efter ganska mycket möda albumet rätt nyligen på en skivmässa.
Singeln "Love Breakdown" är ganska talande för hur de låter. Slick über-80-tal-produktion, jättebra sångröst och framför allt en helt underbar refräng. Jag är väldigt väldigt lättflirtad när det gäller plötsliga falsett i den här sortens musik. Refrängen på "(Feels Like) Heaven" med Fiction Factory, ni vet. Den här är nästan lika bra.

Graduate - Ever Met A Day

Graduate
"Ever Met A Day"
Singel, 1980
PRECISION

Som jag säkert skrivit om här tidigare nån gång, så är det nåt så härligt och fint med musik som misslyckas med att vara det den vill vara, och istället når fram på ett annat plan. Graduate försökte enligt alla bilder att döma att rida på retrovågen av powerpoppig modsrock i decennieskiftet mellan 70- och 80-tal. Dessutom uppblandat med en annan retrohype just då, den tokroliga brittiska ska-vågen. Man kastade ut agnar åt alla håll, och fick i alla fall göra några singlar och en tiotummare innan man gav sig in på syntpop och döpte om sig till Tears For Fears.
Sångaren Roland Orzabal visade dock redan i Graduate prov på att han kunde skriva fantastiskt bra låtar, någon som väl konkurrenter som Merton Parkas, The Chords och de andra knappast har blivit kända för. Jag har några favoriter i deras ganska sparsamma katalog. Skamlösa Madness-plankningen "Shut Up" (Madness har ju faktiskt till och med en singel som heter exakt så, men den kom året efter), crazypoppiga "Elvis Should Play Ska" och mods-klyschan "Acting My Age" är alla låtar som gör att jag faktiskt är lite överraskad att Graduate inte har högre status idag.
Den allra mest perfekta blandning av bra poplåt och komik är dock den här singeln, "Ever Met A Day". Flåshurtig pop tänkt att tilltala en popscen som snarare byggde på ungdomlig revolt utan självdistans. Bara det underbart fåniga flöjtintrot får ju en att smälta. Kan man bli nåt annat än glad?