Anji Cakebread - Dear Computer

Anji Cakebread
"Dear Computer"
Singel, 1978
MAGNET

Det är väldigt roande att lyssna på skivor som kom precis när någon ny musikalisk teknik hade lanserats. Första skivorna med överanvänd sampler (Freeez "I.O.U" är en klassiker där), de första autotune-låtarna eller varför inte filter-euron som ligger på listorna idag. I början av 80-talet använde man ord som digital, 3D och computer i sina låttitlar om man ville visa att man hängde med i den nya tekniken, och jag kan inte låta bli att chansa på skivor som heter något sånt när jag hittar dem billigt.
En väldigt lyckad chansning är "Dear Computer" med Anji Cakebread. Den måste ha varit ovanligt tidig i sin genre, den kom redan 1978, och tiden var nog inte riktigt mogen för den då. Jag brukar göra en sökning runt på internet efter info om skivor jag chansar på, och ett tydligt tecken på att en låt är bortglömd är när man bara får träffar med olika postordrar som säljer singeln. Desto mer nyfiken blir man såklart. Speciellt eftersom Anji Cakebread (eller Angela Watson, som jag lyckas ta reda på att hon egentligen heter) har en jättefin röst, nästan lite åt twee-hållet. Produktionen är kanske inte så mycket syntpop som jag hade trott och önskat men en massa fåniga syntetiska sångpartier (låter mer som att nån sjunger under vatten) drar upp betyget även där. En stilig poplåt, för evigt förpassat till sin tid. På ett bra sätt.

J.D Souther - Go Ahead And Rain

J.D. Souther
"Go Ahead And Rain"
Singel, 1984
WARNER

Ett stort mysterium som jag vaknar upp till om dagarna är varför jag har ett gott öga till artister som Jackson Browne, Steve Forbert och Dan Fogelberg. Jag anar att det kan ha att göra med att min pappas bilband på 80-talet alltid bestod till 90% av den här genren. Hawaiiskjorteknarkande hustrumisshandlare som gjorde gästspel i Miami Vice, och på något sätt lyckade behålla kredden från sitt countryförflutna, trots att de under 80-talet egentligen gjorde sliskig och mesig västkustrock.
Som sagt, på pappret finns det verkligen inte många rätt, och jag kan inte påstå att jag brinner för musiken så till vida att jag köper deras skivor i någon större utsträckning, men till skillnad från i princip alla andra män-med-gitarr så avskyr jag det inte i alla fall.
J.D. Souther är i samma genre. Han samarbetade med allt och alla i västkustscenen på 70-talet, och gjorde sin sista soloskivan 1984. Det är från den som singeln "Go Ahead And Rain" kommer. En mjäkig ballad som egentligen är stöpt i samma form som den allra lipigaste, amerikanska pre-Beatles-popen från tidigt 60-tal. Fast då kryddad med exemplariskt slick 80-talsproduktion, som kanske har nån synt för lite med i ljudbilden för att vara helt som jag vill ha det, men fortfarande är det distanslöst välkammad på ett sätt som får mig att tänka på sommarsemestrar och pappas Don Henley-kassetter.

The Doll - Desire Me

The Doll
"Desire Me"
Singel, 1978
Beggars Banquet

Efter en snabbkoll på internet så förstår jag att The Doll var en rätt utskrattad Blondie-kopia i slutet av 70-talet, mer ihågkomna för sina leopardbrallor än för musiken. Jag har några singlar med The Doll, och det är lätt förstå varför de fick sitt rykte. Även om estetiken är någorlunda rätt så känns allting påklistrat och anpassat, och även om man spelar de musikaliska korten efter reglerna så saknas den riktiga skärpan i låtarna.
Det stora undantaget heter "Desire Me", vad jag förstår deras andra singel. Det här hade inte Blondie gjort bättre. En klassisk poplåt stöpt i det sena 70-talets new wave/punk-form. Med höjning och allt.

Hollingworth Liungman - På Gott Eller Ont

Hollingworth Liungman
"På Gott Eller Ont"
Albumspår, 1974
CBS

Hollingworth och Liungman hette James och Karin i förnamn och är evigt helgonförklarade av min generation för sina lika tidstypiska som tidlösa (men mest av allt underbara) barnskivor på 70-talet. Men det fanns en seriös sida av dem också, som jag upptäckte efter att ha plockat upp skivan "Medvind" på en loppis för många år sedan. Den släpptes samma år som deras första barnskiva, "Barnlåtar", och det är svårt att lyssna på den utan att tänka att även den här skivan är gjort för barn. Inte för att den är oseriös utan för att James och Karins röster är för evigt kopplade till barnlåtarna i min hjärna.
Jag blir lite ledsen när jag lyssnar på "Medvind". Den är sorglig för att allt är så fint. Bilden på omslagets baksida där de sitter och äter frukost i morgonsolen ger mig en känsla av att deras liv var så fina då, och att det är en tid som aldrig kommer igen. Deras låtar om resan till Afrika är så romantiska på ett nästan naivt sätt, och balansen mellan James lite mer proggpoppiga låtar och Karins underbara visor är perfekt.
Egentligen är det bara en värld jag hittat på. Jag föddes samma år som den här skivan spelades in och kan omöjligen ha några minnen av hur världen såg ut då. Ännu mindre hur livet såg ut för James och Karin såklart. Men jag hoppas de har lika fina liv idag som då.
Allra allra finast på skivan är Karins ballad "På Gott Eller Ont". Ungefär som John Denvers "Annie's Song" är den så gränslöst kärleksfull och omfamnande varm att jag efter några gånger nästan också befinner mig i det där köket, nån gång sommaren 1974.
Utan tvekan en av de finaste låtar jag någonsin hört.

Consortium - All The Love In The World

Consortium
"All The Love In The World"
Singel, 1968
PYE

Jag har medvetet mest skrivit om 80-talet och framåt på den här bloggen. Mest för att musikhistorien före dess inte är lika intressant, men också för att det är otroligt exploiterade årtionden musikaliskt. Vad jag än hittar billigt på en loppis och hur okänt det än är så finns det säkert med på nån "psychedelic sunflower pop explosion vol 82" nånstans, och det är inte lika kul då. Det ökar risken för att nån ska säga "jaså den gamla klassikern" om något som jag trodde jag grävt upp själv.
Men en och annan 60-talare får väl slinka med ibland. Jag har ingen aning om vilka Consortium var, men den kunskapen är säkert bara en Google-sökning bort. Däremot finns jag hur den kom i min ägo. Jag och min vän Henrik var på skivmässa i Halmstad, och han sträckte fram skivan till mig och sa "den här måste du köpa, han gråter när han sjunger". Och vem kan låta bli att köpa en skiva när man hör en sån sak.
Det är sant. Sångaren i Consortium lipar verkligen fram versen i "All The Love In The World" och när den sedan följs av en lika pampig som kort refräng smälter jag direkt. Softrock när den är som bäst, och mest konkret.

Filippa - När Jag Ser Dig

Filippa
"När Jag Ser Dig"
Singel, 1985
SONET

Jag minns så himla tydligt när jag såg The Pinks i Razzel 1985, och tyckte det var så himla bra. Det var nog det första bandet med barn som jag gillade, och där det är en övergående fas för 99% av mänskligheten tycker jag fortfarande det är fantastiskt kul och fint med unga artister. Troll älskade jag när de kom, och jag lyssnar fortfarande rätt ofta på deras skivor. Amy Diamond är fantastisk. Lilla Melodifestivalen är bland det finaste man kan se på tv.
Sedan jag för ett tag sedan fick reda på att två av mina absoluta favoritkompositörer/producenter, Tim Norell och Ola Håkansson, gjorde en singel med en ung tjej vid namn Filippa 1985, har ett av mina främsta dagliga mål varit att hitta den. Det är svårletat. Rainbow Music i Solna brukar vara ett bra ställe att leta när man söker sånt som sorteras bort eller slängs av Dylan-dyrkande skivbörsgubbar, men inte ens där fanns den.
Plötsligt en dag händer det. Min jobbkollega Jonas plockar ner sina 80-talssinglar från vinden, och där står den. "När Jag Ser Dig" med Filippa. Märkligt att vara så entusiastisk över en låt man inte ens hört, men på pappret är ju allt så himla bra. Den funkar bra i praktiken också. Filippa har en jättefin röst, inte alls så där kristet duktig som det ofta bli hos barnstjärnor, utan lite mer som fransmännen brukar vilja ha det.
"När Jag Ser Dig" är en jättefin midtempoballad av euroformat, aningen mer svensktoppsanpassat än Secret Service, men fortfarande tillräckligt eurofierat för att det ska låta bra.
En era är över. Vad ska jag nu leta efter?

Greg Vandike - Final Scene

Greg Vandike
"Final Scene"
Singel, 1980
KOROVA

Ännu en b-sida. Den här singeln köpte jag på chansning för att den stod i så bra sällskap i en realåda på golvet. Skivorna före och efter i backen var med New Musik, Strawberry Switchblade och Soft Cell, och jag tänkte nog att den här singeln kanske haft samma tidigare ägare. Jag tror jag hade rätt. Jag har inte hört talas om Greg Vandike varken före eller efter jag hittade singeln "Marie Celeste", men det verkar som att han idag är nån slags skivmässogubbe.
1980 hade han nog lyssnat lite på de tidiga Mute Records-singlarna, och fick av någon anledning göra en singel på halvstora Korova (som bland annat hade Echo & the Bunnymen senare) och det är inte alls nån dum singel. A-sidans "Marie Celeste" har en väldigt fin refräng-del, men jag tycker nog att b-sidan "Final Scene" är snäppet vassare. Produktionsmässigt inte så långt från de tidiga Fad Gadget-singlarna, fast där Frank Tovey gjorde minimalistisk syntpop med konstnärsambitioner gör Greg Vandike mer en ren och enkel poplåt, fast med de hetaste ljuden från 1980.
Extra plus för en rätt kul text som verkar handla om att han är skräckfilmsskådis som dyker upp i filmernas slutscener. "I spent five years at drama school, and I'm an A-grade ghoul"