Twiggy - Beautiful Dreams

Twiggy
"Beautiful Dreams"
Kassett-spår, 1973
ELK

Det är verkligen inte ofta jag köpa på mig kassettband på loppisar. Jag har dock lärt mig att det kan vara värt att kasta ett snabbt öga på dem, eftersom det kan finnas roliga grejer från 80-talet som bara kom på kassett. Den tidens CDR-releaser. Hur som helst är det premiär för en kassett-rip på Skivtoppen, i och med ett band jag hittade på Kupan i Kalmar för några veckor sedan.
Jag hade ingen aning om att Twiggy gjort skivor egentligen. Eller jo, det finns nån singel från 80-talet som man ser ibland, men inga gamla skivor vad jag visste. Därför blev jag väldigt nyfiken på kassetten med namnet "Twiggy and Her Girlfriends" från början av 70-talet. Det visade sig vara en av de mest bisarra skivsläpp jag stött på. Av albumets tolv låtar är fem stycken poplåtar med Twiggy. Resten är ren i utfyllnad i form av spexig tradjazz som varken är speciellt kul att lyssna på eller ens förståeligt varför man valde att fylla ut just den här skivan med. Ett mer logisk val hade kanske varit nån lyxig jet-set-muzak som inte var helt ovanlig på den här tiden.
Hur som helst så hade jag gärna vadat genom timmar av spexig tradjazz för att hitta de övriga fynden på den här kassetten. Det är något som alltid blir så bra när modeller eller skådisar gör musik. Jag tror det har att göra med att de redan har halva foten inne på skivbolaget, och sjunger de bara godtagbart bra och rent så kan de få göra en skiva. De slipper kraven på att röster ska låta skolat perfekta, ha attityd, vara fulla av energi och annat som uppskattas av röstcoacher och andra musikförstörare.
Twiggy är allt man kan önska sig som sångerska. En väsande och oenergisk, men ändå klockren och vacker röst som dessutom fått små mirakel till låtar skrivna till sig. Enligt omslaget är de skrivna av (Scott/Law) men jag hittar ingen som helst info om vad detta kan ha varit för människor. Blir omedelbart sugen på att hitta fler låtar de skrivit, hur som helst. Jag har valt att lägga upp "Beautiful Dreams" för att det är den mest omedelbara, men skivans övriga Twiggy-spår är faktiskt precis lika fina. Fantastisk och föredömligt försiktig produktion där Twiggys röst ligger nästan ensam i ena högtalaren och en märklig oboe som säkert är där för att ge låten lite arabisk sagokänsla. Inte ens prinsessan Stephanie hade gjort det här bättre.

Marti Webb - I'm Not That Kind Of Girl

Marti Webb
"I'm Not That Kind Of Girl"
Singel, 1983
POLYDOR

Det är inte mycket av den musik som påminner om ABBA som är ens i närheten av lika komplex som originalet. Det klassiska Benny-pianot slängs in för att boosta "en klassisk schlager" i melodifestivalen, men där slutar oftast likheterna och klyschan ABBA-schlager används alldeles för lättvindigt i media.
I början av 80-talet fanns det hur många band som helst i England som tävlade om att bli deras arvtagare efter sista skivan 1981, och sedan dess har det så gott som konstant kommit fram nya engelska akter som varit tydligt påverkade av ABBA, både i musik och image. Från Bucks Fizz och Tight Fit till sentida varianter som Steps. Men vad tråkigt att jag håller på att skriva en artikel om hur viktiga ABBA är för musikhistorien. Poängen, hur som helst, är att det är lite komiskt att en av de allra mest perfekta ABBA-pastischerna har gått världen förbi under alla år. Även mig fram tills för nån vecka sedan, då jag chansade på den här singeln för ett par spänn.
Marti Webb är egentligen musikalartist, men har gjort skivor i eget namn då och då. 1983 kom den här singeln, och för en gångs skull så skulle faktiskt det här kunna vara en låt av ABBA själva. Kanske inte någon stor hit, men de tvära kasten i versen och den aviga men ändå hookiga refrängen låter faktiskt som något från Björn och Benny. På riktigt.

Caretakers - All You Got To Do

The Caretakers
"All You Got To Do"
Singel, 1967
SWE DISC

En anledning till att jag spontant inte känner mig så överdrivet intresserad av det svenska 60-talet är att det finns väldigt få motsvarigheter till mina internationella favoriter från årtiondet. När USA hade sina finaste år med Dion, Del Shannon, girlgroups och annat så hade vi den svårjämförbara schlagern i Sverige, och några år senare skulle alla osnytna ungdomar se ut och låta som Rolling Stones och Beatles.
Därför piggar det verkligen upp med band som Caretakers från Jönköping. Med härligt kristen image och så hutlöst tråkiga val av covers att man vill ta hand om dem och trösta dem. Som vanligt är det en illusion i mitt huvud. Caretakers var säkert inga änglar, men den här pärlan till låt vill i alla fall få mig att tro det.
På baksidan av deras cover av "Unchained Melody" (haha!) döljer sig en låt de för ovanlighetens skull har skrivit själva, och den ligger där och lyser starkare än så gott som alla andra svenska 60-talslåtar jag känner till. Caretakers var inte Jönköpings Rolling Stones, utan snarare ett småländskt Hermans Hermits, och ingen är gladare över det än jag. "All You Gotta Do" är en märklig låt. Sångaren Mike Wallace har vad som låter som en helt okontrollerbar röst som liksom bara fladdrar planlöst över några fina ackordrundor av ett band som inte heller riktigt har nån koll på vart låten är på väg. Ändå träffar han varenda ton som man vill höra, mollackorden kommer exakt på rätt ställen och efter två minuter är det över och jag spelar den igen.
Fem spänn på Pingstkyrkan Loppis i Upplands Väsby!

Shooting Party - I Go To Pieces

Shooting Party
"I Go To Pieces"
Singel, 1989
LISSON

Tiden är på väg att ge låtskrivartrion Stock/Aitken/Waterman den kredd de förtjänar för att de i slutet av 80-talet levererade löjliga mängder tuggummi-hits till artister som Rick Astley, Kylie Minogue, Jason Donovan och Sinitta. Fast de var lång från ensamma om bedriften. Nuförtiden kallas det visst för "top line writing". Man kallar in en superpresterande låtskrivare för att ge låtarna en finish som behövs för listorna, och det var i princip det som S/A/W sysslade med. De kom på hookarna, drog ner några ackord och körde låten genom sin smattriga discomaskin.
Men precis som för alla andra stora låtskrivare och producenter fanns såklart fotfolket som gjorde grovjobbet i studion. Albumspåren, b-sidorna och när man kämpat länge nog på studiogolvet fick man kanske ett eget, mindre nogräknat band att ta hand om.
När ödet sopade upp duon Shooting Party från gatan hade de försökt sig på en rockkarriär men misslyckats. Pete Waterman såg dock potential i deras good-looks, och gav kadavret till hustomtarna Phil Harding och Ian Curnow. De hade i flera år hjälp till att producera, remixat och skrivit några enstaka låtar till de stora artisterna, men fick nu fria händer att styla om dem till topplisteartister.
Det känns rätt uppenbart att siktet var inställt mot Europa, för det låter onekligen mer Modern Talking och italo disco om dem än vad det låter engelska topplistor. Det mesta är rätt andefattigt och tråkigt, men precis innan man gav upp för gott så fick man till sin bästa singel, "I Go To Pieces".
Det märks såklart vilken skola Harding/Curnow har gått i, men jag hade nog varit lika imponerad av den om den kommit från S/A/W själva. Jag är imponerad ungefär som kan bli av schlagers ibland. Att man lyckas få med alla klyschor på tre minuter, men ändå har tid kvar att hitta fina harmonier. Dessutom är det tydligt att sångaren Sprout i första hand var en sångare, och ingen skådis eller allmän kändis som man annars hade en tendens att låta spela in skivor. Europop när den är som allra stiligast.

Clio - Faces

Clio
"Faces"
Maxisingel, 1985
CRASH


En av de märkligaste känslorna när man letar fynd i de billiga backarna är när man hittar något man aldrig hört eller ens hört talas om, men direkt känner att det är ett fynd. Kanske en titel, en kombination av skivbolag och bandnamn eller (kanske allra vanligast) ett omslag som verkligen inte kan innehålla något annat än en bra skiva. Titta på Clio-omslaget här till vänster. Varenda liten millimeter skriker ut att detta är en bra skiva. Elegansen, streckkombinationerna, färgerna, typsnittet, allt! Problemet som uppstår är att skivan får vansinnigt förhöjda förväntningar, utan att egentligen lova något mer än en positiv magkänsla.
Men Clio klarar den prövningen utan problem. Italo disco från sin allra bästa sida. Lika delar Ryan Paris "Dolce Vita" och Valerie Dores "The Night", och nästan syskonlikt indelat i två delar. Den sprittande sommaritalo-refrängen som bryts av med ett egentligen inte alls speciellt passande, men just därför helt briljant, vers i moll. Den senare bär precis som sitt syskon "The Night" en viss likhet med Mike Oldfields 80-tal.
Som vanligt när det gäller italo på tolvtum, så blir det en aning enahanda i längden, men vad kan man begära av en låt med två partier som håller på i nästan sex minuter. Versen är så bra att den gärna fått hålla på det dubbla.

Pozo-Seco Singers - It Ain't Worth The Lonely Road Back

Pozo-Seco Singers
"It Ain't Worth The Lonely Road Back"
Albumspår, 1966
COLUMBIA

Country asså. En av de största anledningarna till att min musiktyckarhjärna blir lite ovän med sig själv ibland. Få saker stör mig så mycket som romantiserandet av machoalkoholister med kärleksångest, och där får väl ändå countryn anses som den största skuldbäraren. Men ibland så lyckas jag se vidare än mitt tunnelseende, och på något sätt räkna bort hela den faktorn när jag gillar en låt. Jag antar att klyschan "en bra låt är en bra låt" passar bra här.
Countrysångaren Don Williams började sina dagar som en tredjedel av folkpopgruppen Pozo-Seco Singers. Jag köpte en skiva med dem för en femma på pingstkyrkans secondhand för några år sedan. Jag vet faktiskt inte varför jag plockade upp den och betalade för den, men jag tror att jag på nåt sätt lockades av det harmoniska omslaget. Det är något visst med lantlig amerikansk musik från den här tiden, som jag verkligen gillar. Kanske ligger det i folkpopens grundstämning att verka kristen, men det finns ett smått religiöst lugn i den här skivan som jag tycker om.
"It Ain't Worth The Lonely Road Back" är en tjurskallig text om att han minsann inte tänker ändra sig, när han ändå kommer bli lämnas förr eller senare. Det hade kunnat ackompanjeras av tradig bluesrock eller i gnällig singer-songwriter-version, men när Don Williams istället sjunger med stilig röst och resten av trion stämmer in i titelraden blir det istället otroligt vackert.

Stephen Simmonds - Always In My Head

Stephen Simmonds
"Always In My Head"
Albumspår, 2002
SUPERSTUDIO

Det är egentligen inte många tillfällen i vuxen ålder som jag blivit riktigt sådär förtrollad av saker jag hört på radio. Jag minns att "State of the Nation" med Industry och "Break My Stride" med Matthew Wilder var såna låtar när jag var liten, och att jag liksom gick och tänkte i flera dagar på hur bra de var, och att nästa gång jag får pengar så ska jag köpa skivan. Saken hamnar i ett lite annat perspektiv när man är äldre och tjänar pengar förstås, men när jag hörde låten "Always In My Head" på Radio Stockholm nån gång runt 2002 så stannade det upp. Jag tänkte att vilket band det här än är så ska jag köpa skivan direkt efter jobbet idag. Det var en känsla jag hade saknat. Att gå till skivaffären lite uppspelt och köpa en kommersiell skiva som liksom bara fanns där. Inget man behövde beställa på nätet och vänta i en månad på, utan nåt som till och med fanns till specialpris på Åhléns.
Jag trodde först att det var ett boyband, men det var lite för bra för att vara dussinproducerat Jörgen Elofsson-ballad. Ja, alltså, Jörgen Elofsson hade faktiskt aldrig kunnat skriva den här låten. Han kan inte ackorden, han skulle tänka att "folk fattar inte så här konstiga melodier" eller nåt. Men det gör folk. Alla jag spelat den här låten för håller med om att refrängen är som en dröm, och när man väl är där så märker man att även versen är långt över medel.
Stephen Simmonds hade jag fått ett gott öga till redan genom "Tears Never Die" från filmen "9 millimeter" några år tidigare. Ingen clockstopper kanske, men väl en sån där låt som man hajjade till på när man hörde den på radio, och tänkte att den var otroligt bra för att vara en så tråkig genre som r'n'b.
"Always In My Head" är en låt i den där genren där man egentligen tar sig alldeles för mycket vatten över huvudet, men ändå ror raka vägen i mål. Fyra tonartsbyten på tio sekunder är lite av en popmusikalisk daredevil-grej att hålla på med. ELO har väl nått i land ett par gånger, Motors "Airport" ritade kartan. Nik Kershaws "The Riddle". Stephen Simmonds är i mycket gott sällskap.

Magnus, Brasse & Eva - Vårvisan

Magnus, Brasse & Eva
"Vårvisan"
Albumspår, 1977
METRONOME

Jag har haft vaga planer på att starta andra bloggar i samma stil som den här. En idé som återkommit har varit att skriva om bra och bortglömda barnskivor. Jag brukar köpa barnskivor som ser fina ut när de är billiga på loppisar och annat, och det finns faktiskt otroligt mycket fina låtar på dem. Nu kanske jag dödade den bloggidén här och nu, men det är dags att lägga upp första barnlåten på Skivtoppen.
Musiken till "Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter" följer den fantastiska 60- och 70-talstraditionen att låta jazzmusiker göra musik till barnprogram. Georg Riedels Astrid Lindgren-låtar, Jan Johanssons "Pippi Långstrump" och Bengt Hallbergs "Den Vita Stenen" är några underbara exempel på den perfekta blandningen mellan det barnsligt enkla och sofistikerat popestetiska. Fem Myror-musiken skrevs av Bengt Ernryd, en relativt okänd jazztrumpetare som annars mest har gjort teatermusik.
Det släpptes två album kopplade till tv-serien, och båda innehåller nästan bara pärlor. Allra bäst tycker jag om den kanske lite bortglömda "Vårvisan" från den andra skivan, "Fler Myror och Elefanter". Tillsammans med Magnus och Brasses luriga text (temat är som ni märker bokstaven V) och Eva Remaeus härligt oskolade sång så är Bengt Ernryds melodi ett mästerverk som aldrig står still utan hela tiden bara fortsätter att briljera. Inte bara att själva grundmelodin rör sig som en Serge Gainsbourg-schlager upp och ner och fram och bak i tonskalorna, utan även allt det där som finns i bakgrunden. Stråkarna som efter sticket följer sångmelodin för första gången, och de små symboliska smågrejerna som gör detta till tre och en halv minuts ren musikeufori.

The Fleetwoods - Mr Blue

The Fleetwoods
"Mr Blue"
Singel, 1959
TOP RANK

Det är svårt att analysera hur jag skiljer klyschor från klyschor men det är något med hits från det tidiga 60-talet som verkligen når fram till mig. Jag tror det har att göra med den ynkliga rollen som männen hade i popmusiken då, innan det hemska självförtroendet kom med Beatles och sedan vidare med hela brittiska invasionen. Ok, det är ju bara ett spel, men jag går på det. Dion, Bobby Vee och Del Shannon var säkert inte trevligare människor än sina mer öppet grabbiga kollegor, men det finns ändå en så fin ton i deras musik att jag nöjer mig med att inte veta hela sanningen.
The Fleetwoods tror jag bara allt det bästa om. Tre kristna amerikaner som sjunger stämsång i ynkliga kärlekssånger (och ibland nämner "him" nån gång för mycket) kan omöjligen ha levt något dekadent popstjärneliv. "Mr Blue" kom 1959 och bygger såklart på det inte ens då fräscha ämnet olycklig kärlek, men frågan är om klyschorna känt lika innerliga som när Gary Troxel sjunger dem en millimeter från mikrofonen i introt till den här låten.
"My guardian star lost all its glow, the day that I lost you"
Allt är perfekt. Hans genomsnälla men sorgsna röst. Den ledsna trumpeten. Hur låten tassar igång efter introt. Körerna. Det amerikanska 50-talet. Osäkerheten och den totala bristen på självförtroende. Rockvärlden har mycket självinsikt att hämta från Fleetwoods. Men deras vägar kommer aldrig att mötas.