Magnus, Brasse & Eva - Vårvisan

Magnus, Brasse & Eva
"Vårvisan"
Albumspår, 1977
METRONOME

Jag har haft vaga planer på att starta andra bloggar i samma stil som den här. En idé som återkommit har varit att skriva om bra och bortglömda barnskivor. Jag brukar köpa barnskivor som ser fina ut när de är billiga på loppisar och annat, och det finns faktiskt otroligt mycket fina låtar på dem. Nu kanske jag dödade den bloggidén här och nu, men det är dags att lägga upp första barnlåten på Skivtoppen.
Musiken till "Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter" följer den fantastiska 60- och 70-talstraditionen att låta jazzmusiker göra musik till barnprogram. Georg Riedels Astrid Lindgren-låtar, Jan Johanssons "Pippi Långstrump" och Bengt Hallbergs "Den Vita Stenen" är några underbara exempel på den perfekta blandningen mellan det barnsligt enkla och sofistikerat popestetiska. Fem Myror-musiken skrevs av Bengt Ernryd, en relativt okänd jazztrumpetare som annars mest har gjort teatermusik.
Det släpptes två album kopplade till tv-serien, och båda innehåller nästan bara pärlor. Allra bäst tycker jag om den kanske lite bortglömda "Vårvisan" från den andra skivan, "Fler Myror och Elefanter". Tillsammans med Magnus och Brasses luriga text (temat är som ni märker bokstaven V) och Eva Remaeus härligt oskolade sång så är Bengt Ernryds melodi ett mästerverk som aldrig står still utan hela tiden bara fortsätter att briljera. Inte bara att själva grundmelodin rör sig som en Serge Gainsbourg-schlager upp och ner och fram och bak i tonskalorna, utan även allt det där som finns i bakgrunden. Stråkarna som efter sticket följer sångmelodin för första gången, och de små symboliska smågrejerna som gör detta till tre och en halv minuts ren musikeufori.

The Fleetwoods - Mr Blue

The Fleetwoods
"Mr Blue"
Singel, 1959
TOP RANK

Det är svårt att analysera hur jag skiljer klyschor från klyschor men det är något med hits från det tidiga 60-talet som verkligen når fram till mig. Jag tror det har att göra med den ynkliga rollen som männen hade i popmusiken då, innan det hemska självförtroendet kom med Beatles och sedan vidare med hela brittiska invasionen. Ok, det är ju bara ett spel, men jag går på det. Dion, Bobby Vee och Del Shannon var säkert inte trevligare människor än sina mer öppet grabbiga kollegor, men det finns ändå en så fin ton i deras musik att jag nöjer mig med att inte veta hela sanningen.
The Fleetwoods tror jag bara allt det bästa om. Tre kristna amerikaner som sjunger stämsång i ynkliga kärlekssånger (och ibland nämner "him" nån gång för mycket) kan omöjligen ha levt något dekadent popstjärneliv. "Mr Blue" kom 1959 och bygger såklart på det inte ens då fräscha ämnet olycklig kärlek, men frågan är om klyschorna känt lika innerliga som när Gary Troxel sjunger dem en millimeter från mikrofonen i introt till den här låten.
"My guardian star lost all its glow, the day that I lost you"
Allt är perfekt. Hans genomsnälla men sorgsna röst. Den ledsna trumpeten. Hur låten tassar igång efter introt. Körerna. Det amerikanska 50-talet. Osäkerheten och den totala bristen på självförtroende. Rockvärlden har mycket självinsikt att hämta från Fleetwoods. Men deras vägar kommer aldrig att mötas.