skivtoppen

Twiggy - Beautiful Dreams

2007-08-14T12:56:00.000+02:00

Twiggy
"Beautiful Dreams"
Kassett-spår, 1973
ELK

Det är verkligen inte ofta jag köpa på mig kassettband på loppisar. Jag har dock lärt mig att det kan vara värt att kasta ett snabbt öga på dem, eftersom det kan finnas roliga grejer från 80-talet som bara kom på kassett. Den tidens CDR-releaser. Hur som helst är det premiär för en kassett-rip på Skivtoppen, i och med ett band jag hittade på Kupan i Kalmar för några veckor sedan.
Jag hade ingen aning om att Twiggy gjort skivor egentligen. Eller jo, det finns nån singel från 80-talet som man ser ibland, men inga gamla skivor vad jag visste. Därför blev jag väldigt nyfiken på kassetten med namnet "Twiggy and Her Girlfriends" från början av 70-talet. Det visade sig vara en av de mest bisarra skivsläpp jag stött på. Av albumets tolv låtar är fem stycken poplåtar med Twiggy. Resten är ren i utfyllnad i form av spexig tradjazz som varken är speciellt kul att lyssna på eller ens förståeligt varför man valde att fylla ut just den här skivan med. Ett mer logisk val hade kanske varit nån lyxig jet-set-muzak som inte var helt ovanlig på den här tiden.
Hur som helst så hade jag gärna vadat genom timmar av spexig tradjazz för att hitta de övriga fynden på den här kassetten. Det är något som alltid blir så bra när modeller eller skådisar gör musik. Jag tror det har att göra med att de redan har halva foten inne på skivbolaget, och sjunger de bara godtagbart bra och rent så kan de få göra en skiva. De slipper kraven på att röster ska låta skolat perfekta, ha attityd, vara fulla av energi och annat som uppskattas av röstcoacher och andra musikförstörare.
Twiggy är allt man kan önska sig som sångerska. En väsande och oenergisk, men ändå klockren och vacker röst som dessutom fått små mirakel till låtar skrivna till sig. Enligt omslaget är de skrivna av (Scott/Law) men jag hittar ingen som helst info om vad detta kan ha varit för människor. Blir omedelbart sugen på att hitta fler låtar de skrivit, hur som helst. Jag har valt att lägga upp "Beautiful Dreams" för att det är den mest omedelbara, men skivans övriga Twiggy-spår är faktiskt precis lika fina. Fantastisk och föredömligt försiktig produktion där Twiggys röst ligger nästan ensam i ena högtalaren och en märklig oboe som säkert är där för att ge låten lite arabisk sagokänsla. Inte ens prinsessan Stephanie hade gjort det här bättre.

Marti Webb - I'm Not That Kind Of Girl

2007-05-15T22:07:00.000+02:00

Marti Webb
"I'm Not That Kind Of Girl"
Singel, 1983
POLYDOR

Det är inte mycket av den musik som påminner om ABBA som är ens i närheten av lika komplex som originalet. Det klassiska Benny-pianot slängs in för att boosta "en klassisk schlager" i melodifestivalen, men där slutar oftast likheterna och klyschan ABBA-schlager används alldeles för lättvindigt i media.
I början av 80-talet fanns det hur många band som helst i England som tävlade om att bli deras arvtagare efter sista skivan 1981, och sedan dess har det så gott som konstant kommit fram nya engelska akter som varit tydligt påverkade av ABBA, både i musik och image. Från Bucks Fizz och Tight Fit till sentida varianter som Steps. Men vad tråkigt att jag håller på att skriva en artikel om hur viktiga ABBA är för musikhistorien. Poängen, hur som helst, är att det är lite komiskt att en av de allra mest perfekta ABBA-pastischerna har gått världen förbi under alla år. Även mig fram tills för nån vecka sedan, då jag chansade på den här singeln för ett par spänn.
Marti Webb är egentligen musikalartist, men har gjort skivor i eget namn då och då. 1983 kom den här singeln, och för en gångs skull så skulle faktiskt det här kunna vara en låt av ABBA själva. Kanske inte någon stor hit, men de tvära kasten i versen och den aviga men ändå hookiga refrängen låter faktiskt som något från Björn och Benny. På riktigt.

Caretakers - All You Gotta Do

2007-04-02T22:56:00.000+02:00

The Caretakers
"All You Gotta Do"
Singel, 1967
SWE DISC

En anledning till att jag spontant inte känner mig så överdrivet intresserad av det svenska 60-talet är att det finns väldigt få motsvarigheter till mina internationella favoriter från årtiondet. När USA hade sina finaste år med Dion, Del Shannon, girlgroups och annat så hade vi den svårjämförbara schlagern i Sverige, och några år senare skulle alla osnytna ungdomar se ut och låta som Rolling Stones och Beatles.
Därför piggar det verkligen upp med band som Caretakers från Jönköping. Med härligt kristen image och så hutlöst tråkiga val av covers att man vill ta hand om dem och trösta dem. Som vanligt är det en illusion i mitt huvud. Caretakers var säkert inga änglar, men den här pärlan till låt vill i alla fall få mig att tro det.
På baksidan av deras cover av "Unchained Melody" (haha!) döljer sig en låt de för ovanlighetens skull har skrivit själva, och den ligger där och lyser starkare än så gott som alla andra svenska 60-talslåtar jag känner till. Caretakers var inte Jönköpings Rolling Stones, utan snarare ett småländskt Hermans Hermits, och ingen är gladare över det än jag. "All You Gotta Do" är en märklig låt. Sångaren Mike Wallace har vad som låter som en helt okontrollerbar röst som liksom bara fladdrar planlöst över några fina ackordrundor av ett band som inte heller riktigt har nån koll på vart låten är på väg. Ändå träffar han varenda ton som man vill höra, mollackorden kommer exakt på rätt ställen och efter två minuter är det över och jag spelar den igen.
Fem spänn på Pingstkyrkan Loppis i Upplands Väsby!

Shooting Party - I Go To Pieces

2007-02-12T22:42:00.000+01:00

Shooting Party
"I Go To Pieces"
Singel, 1989
LISSON

Tiden är på väg att ge låtskrivartrion Stock/Aitken/Waterman den kredd de förtjänar för att de i slutet av 80-talet levererade löjliga mängder tuggummi-hits till artister som Rick Astley, Kylie Minogue, Jason Donovan och Sinitta. Fast de var lång från ensamma om bedriften. Nuförtiden kallas det visst för "top line writing". Man kallar in en superpresterande låtskrivare för att ge låtarna en finish som behövs för listorna, och det var i princip det som S/A/W sysslade med. De kom på hookarna, drog ner några ackord och körde låten genom sin smattriga discomaskin.
Men precis som för alla andra stora låtskrivare och producenter fanns såklart fotfolket som gjorde grovjobbet i studion. Albumspåren, b-sidorna och när man kämpat länge nog på studiogolvet fick man kanske ett eget, mindre nogräknat band att ta hand om.
När ödet sopade upp duon Shooting Party från gatan hade de försökt sig på en rockkarriär men misslyckats. Pete Waterman såg dock potential i deras good-looks, och gav kadavret till hustomtarna Phil Harding och Ian Curnow. De hade i flera år hjälp till att producera, remixat och skrivit några enstaka låtar till de stora artisterna, men fick nu fria händer att styla om dem till topplisteartister.
Det känns rätt uppenbart att siktet var inställt mot Europa, för det låter onekligen mer Modern Talking och italo disco om dem än vad det låter engelska topplistor. Det mesta är rätt andefattigt och tråkigt, men precis innan man gav upp för gott så fick man till sin bästa singel, "I Go To Pieces".
Det märks såklart vilken skola Harding/Curnow har gått i, men jag hade nog varit lika imponerad av den om den kommit från S/A/W själva. Jag är imponerad ungefär som kan bli av schlagers ibland. Att man lyckas få med alla klyschor på tre minuter, men ändå har tid kvar att hitta fina harmonier. Dessutom är det tydligt att sångaren Sprout i första hand var en sångare, och ingen skådis eller allmän kändis som man annars hade en tendens att låta spela in skivor. Europop när den är som allra stiligast.

Clio - Faces

2007-01-24T14:03:00.000+01:00

Clio
"Faces"
Maxisingel, 1985
CRASH

En av de märkligaste känslorna när man letar fynd i de billiga backarna är när man hittar något man aldrig hört eller ens hört talas om, men direkt känner att det är ett fynd. Kanske en titel, en kombination av skivbolag och bandnamn eller (kanske allra vanligast) ett omslag som verkligen inte kan innehålla något annat än en bra skiva. Titta på Clio-omslaget här till vänster. Varenda liten millimeter skriker ut att detta är en bra skiva. Elegansen, streckkombinationerna, färgerna, typsnittet, allt! Problemet som uppstår är att skivan får vansinnigt förhöjda förväntningar, utan att egentligen lova något mer än en positiv magkänsla.
Men Clio klarar den prövningen utan problem. Italo disco från sin allra bästa sida. Lika delar Ryan Paris "Dolce Vita" och Valerie Dores "The Night", och nästan syskonlikt indelat i två delar. Den sprittande sommaritalo-refrängen som bryts av med ett egentligen inte alls speciellt passande, men just därför helt briljant, vers i moll. Den senare bär precis som sitt syskon "The Night" en viss likhet med Mike Oldfields 80-tal.
Som vanligt när det gäller italo på tolvtum, så blir det en aning enahanda i längden, men vad kan man begära av en låt med två partier som håller på i nästan sex minuter. Versen är så bra att den gärna fått hålla på det dubbla.

Pozo-Seco Singers - It Ain't Worth The Lonely Road Back

2007-01-24T12:52:00.000+01:00

Pozo-Seco Singers
"It Ain't Worth The Lonely Road Back"
Albumspår, 1966
COLUMBIA

Country asså. En av de största anledningarna till att min musiktyckarhjärna blir lite ovän med sig själv ibland. Få saker stör mig så mycket som romantiserandet av machoalkoholister med kärleksångest, och där får väl ändå countryn anses som den största skuldbäraren. Men ibland så lyckas jag se vidare än mitt tunnelseende, och på något sätt räkna bort hela den faktorn när jag gillar en låt. Jag antar att klyschan "en bra låt är en bra låt" passar bra här.
Countrysångaren Don Williams började sina dagar som en tredjedel av folkpopgruppen Pozo-Seco Singers. Jag köpte en skiva med dem för en femma på pingstkyrkans secondhand för några år sedan. Jag vet faktiskt inte varför jag plockade upp den och betalade för den, men jag tror att jag på nåt sätt lockades av det harmoniska omslaget. Det är något visst med lantlig amerikansk musik från den här tiden, som jag verkligen gillar. Kanske ligger det i folkpopens grundstämning att verka kristen, men det finns ett smått religiöst lugn i den här skivan som jag tycker om.
"It Ain't Worth The Lonely Road Back" är en tjurskallig text om att han minsann inte tänker ändra sig, när han ändå kommer bli lämnas förr eller senare. Det hade kunnat ackompanjeras av tradig bluesrock eller i gnällig singer-songwriter-version, men när Don Williams istället sjunger med stilig röst och resten av trion stämmer in i titelraden blir det istället otroligt vackert.

Stephen Simmonds - Always In My Head

2006-11-12T12:35:00.000+01:00

Stephen Simmonds
"Always In My Head"
Albumspår, 2002
SUPERSTUDIO

Det är egentligen inte många tillfällen i vuxen ålder som jag blivit riktigt sådär förtrollad av saker jag hört på radio. Jag minns att "State of the Nation" med Industry och "Break My Stride" med Matthew Wilder var såna låtar när jag var liten, och att jag liksom gick och tänkte i flera dagar på hur bra de var, och att nästa gång jag får pengar så ska jag köpa skivan. Saken hamnar i ett lite annat perspektiv när man är äldre och tjänar pengar förstås, men när jag hörde låten "Always In My Head" på Radio Stockholm nån gång runt 2002 så stannade det upp. Jag tänkte att vilket band det här än är så ska jag köpa skivan direkt efter jobbet idag. Det var en känsla jag hade saknat. Att gå till skivaffären lite uppspelt och köpa en kommersiell skiva som liksom bara fanns där. Inget man behövde beställa på nätet och vänta i en månad på, utan nåt som till och med fanns till specialpris på Åhléns.
Jag trodde först att det var ett boyband, men det var lite för bra för att vara dussinproducerat Jörgen Elofsson-ballad. Ja, alltså, Jörgen Elofsson hade faktiskt aldrig kunnat skriva den här låten. Han kan inte ackorden, han skulle tänka att "folk fattar inte så här konstiga melodier" eller nåt. Men det gör folk. Alla jag spelat den här låten för håller med om att refrängen är som en dröm, och när man väl är där så märker man att även versen är långt över medel.
Stephen Simmonds hade jag fått ett gott öga till redan genom "Tears Never Die" från filmen "9 millimeter" några år tidigare. Ingen clockstopper kanske, men väl en sån där låt som man hajjade till på när man hörde den på radio, och tänkte att den var otroligt bra för att vara en så tråkig genre som r'n'b.
"Always In My Head" är en låt i den där genren där man egentligen tar sig alldeles för mycket vatten över huvudet, men ändå ror raka vägen i mål. Fyra tonartsbyten på tio sekunder är lite av en popmusikalisk daredevil-grej att hålla på med. ELO har väl nått i land ett par gånger, Motors "Airport" ritade kartan. Nik Kershaws "The Riddle". Stephen Simmonds är i mycket gott sällskap.

Magnus, Brasse & Eva - Vårvisan

2006-10-31T15:40:00.000+01:00

Magnus, Brasse & Eva
"Vårvisan"
Albumspår, 1977
METRONOME

Jag har haft vaga planer på att starta andra bloggar i samma stil som den här. En idé som återkommit har varit att skriva om bra och bortglömda barnskivor. Jag brukar köpa barnskivor som ser fina ut när de är billiga på loppisar och annat, och det finns faktiskt otroligt mycket fina låtar på dem. Nu kanske jag dödade den bloggidén här och nu, men det är dags att lägga upp första barnlåten på Skivtoppen.
Musiken till "Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter" följer den fantastiska 60- och 70-talstraditionen att låta jazzmusiker göra musik till barnprogram. Georg Riedels Astrid Lindgren-låtar, Jan Johanssons "Pippi Långstrump" och Bengt Hallbergs "Den Vita Stenen" är några underbara exempel på den perfekta blandningen mellan det barnsligt enkla och sofistikerat popestetiska. Fem Myror-musiken skrevs av Bengt Ernryd, en relativt okänd jazztrumpetare som annars mest har gjort teatermusik.
Det släpptes två album kopplade till tv-serien, och båda innehåller nästan bara pärlor. Allra bäst tycker jag om den kanske lite bortglömda "Vårvisan" från den andra skivan, "Fler Myror och Elefanter". Tillsammans med Magnus och Brasses luriga text (temat är som ni märker bokstaven V) och Eva Remaeus härligt oskolade sång så är Bengt Ernryds melodi ett mästerverk som aldrig står still utan hela tiden bara fortsätter att briljera. Inte bara att själva grundmelodin rör sig som en Serge Gainsbourg-schlager upp och ner och fram och bak i tonskalorna, utan även allt det där som finns i bakgrunden. Stråkarna som efter sticket följer sångmelodin för första gången, och de små symboliska smågrejerna som gör detta till tre och en halv minuts ren musikeufori.

The Fleetwoods - Mr Blue

2006-10-31T13:15:00.000+01:00

The Fleetwoods
"Mr Blue"
Singel, 1959
TOP RANK

Det är svårt att analysera hur jag skiljer klyschor från klyschor men det är något med hits från det tidiga 60-talet som verkligen når fram till mig. Jag tror det har att göra med den ynkliga rollen som männen hade i popmusiken då, innan det hemska självförtroendet kom med Beatles och sedan vidare med hela brittiska invasionen. Ok, det är ju bara ett spel, men jag går på det. Dion, Bobby Vee och Del Shannon var säkert inte trevligare människor än sina mer öppet grabbiga kollegor, men det finns ändå en så fin ton i deras musik att jag nöjer mig med att inte veta hela sanningen.
The Fleetwoods tror jag bara allt det bästa om. Tre kristna amerikaner som sjunger stämsång i ynkliga kärlekssånger (och ibland nämner "him" nån gång för mycket) kan omöjligen ha levt något dekadent popstjärneliv. "Mr Blue" kom 1959 och bygger såklart på det inte ens då fräscha ämnet olycklig kärlek, men frågan är om klyschorna känt lika innerliga som när Gary Troxel sjunger dem en millimeter från mikrofonen i introt till den här låten.
"My guardian star lost all its glow, the day that I lost you"
Allt är perfekt. Hans genomsnälla men sorgsna röst. Den ledsna trumpeten. Hur låten tassar igång efter introt. Körerna. Det amerikanska 50-talet. Osäkerheten och den totala bristen på självförtroende. Rockvärlden har mycket självinsikt att hämta från Fleetwoods. Men deras vägar kommer aldrig att mötas.

China Doll - Turkish Delight

2006-09-24T11:14:00.000+02:00

China Doll
"Turkish Delight"
Singel, 1983
PARLOPHONE

Åh kopior! Jag har verkligen ett gott öga till artister som helt kopierar en annan artists stil och uttryck. Det är en blandning av att man känner "hur tänkte dom egentligen?" och att det ofta kräver att de har en rätt bra låt för att överhuvudtaget hamna på skiva.
China Doll är den ultimata Kate Bush-kopian. Det fanns rätt många på den tiden, men detta är helt klart den bästa. Eller egentligen är hon en blandning av Aneka och Kate Bush. Anekas fake-etno-disco blandat med Kate Bush plötsliga falsetter och kryptiska texter. Lägg dessutom till en smula av den allra minst energiska biten av italodiscon och vi har "Turkish Delight".
Jag tycker såklart det är jättebra. En jättefin melodi, fantastisk fjäderlätt produktion och såklart den komiska aspekten i Kate Bush-ögonblicken som dyker upp lite här och var.

White Door - Love Breakdown

2006-08-21T11:13:00.000+02:00

White Door
"Love Breakdown"
Singel, 1983
CLAY RECORDS

Jag tror aldrig att "vanlig pop" har låtit så bra som åren 1982 och 1983. När jag är ute och gräver i femkronorsbackar så blir jag alltid mest nyfiken på saker som är från dessa år och ser åtminstone ok ut. Jag tror det har att göra med att synten tog sig in i popmusiken på allvar då, och även vanliga rock- och popband hade ett förhållandevis syntetiskt ljud på sina produktioner.
Jag kan tänka mig att bandet White Door gjorde en helt vanlig popskiva 1983, producerad som det skulle låta just då, med en relativt hög procentuell del keyboards och syntar i ljudbilden. Idag tror jag de allra flesta skivbörser skulle sätta skivan i syntpopsfacket, och det är just den här blandningen mellan makalöst fina poplåtar och syntpoppig ljudbild som gör 1983 till kanske det bästa året i musikhistorien rent kommersiellt.
White Door, ja. Jag vet inte mycket om dem, mer än att de tydligen hade sitt ursprung i ett proggband vid namn Grape, fast i början av 80-talet gjorde de ett försök på topplistorna som vad jag förstått kom av sig rätt rejält. Det är orättvist för deras album "Windows" är en jämn och bitvis lysande syntpopskiva, produktionsmässigt inte så långt från Alphavilles "Forever Young". Jag upptäckte dem via den här singeln som jag chansade på för några år sedan (svårt att låta en skiva med ett sånt här omslag stå kvar i backen), och hittade efter ganska mycket möda albumet rätt nyligen på en skivmässa.
Singeln "Love Breakdown" är ganska talande för hur de låter. Slick über-80-tal-produktion, jättebra sångröst och framför allt en helt underbar refräng. Jag är väldigt väldigt lättflirtad när det gäller plötsliga falsett i den här sortens musik. Refrängen på "(Feels Like) Heaven" med Fiction Factory, ni vet. Den här är nästan lika bra.

Graduate - Ever Met A Day

2006-08-09T14:23:00.000+02:00

Graduate
"Ever Met A Day"
Singel, 1980
PRECISION

Som jag säkert skrivit om här tidigare nån gång, så är det nåt så härligt och fint med musik som misslyckas med att vara det den vill vara, och istället når fram på ett annat plan. Graduate försökte enligt alla bilder att döma att rida på retrovågen av powerpoppig modsrock i decennieskiftet mellan 70- och 80-tal. Dessutom uppblandat med en annan retrohype just då, den tokroliga brittiska ska-vågen. Man kastade ut agnar åt alla håll, och fick i alla fall göra några singlar och en tiotummare innan man gav sig in på syntpop och döpte om sig till Tears For Fears.
Sångaren Roland Orzabal visade dock redan i Graduate prov på att han kunde skriva fantastiskt bra låtar, någon som väl konkurrenter som Merton Parkas, The Chords och de andra knappast har blivit kända för. Jag har några favoriter i deras ganska sparsamma katalog. Skamlösa Madness-plankningen "Shut Up" (Madness har ju faktiskt till och med en singel som heter exakt så, men den kom året efter), crazypoppiga "Elvis Should Play Ska" och mods-klyschan "Acting My Age" är alla låtar som gör att jag faktiskt är lite överraskad att Graduate inte har högre status idag.
Den allra mest perfekta blandning av bra poplåt och komik är dock den här singeln, "Ever Met A Day". Flåshurtig pop tänkt att tilltala en popscen som snarare byggde på ungdomlig revolt utan självdistans. Bara det underbart fåniga flöjtintrot får ju en att smälta. Kan man bli nåt annat än glad?

Anna-Lena Löfgren - Var Det Du?

2006-07-26T10:07:00.000+02:00

Anna-Lena Löfgren
"Var Det Du?"
EP-spår, 1964
METRONOME

Ibland tänker jag att det inte vore så dumt att gilla kristen musik. Dels ur ett ekonomisk perspektiv såklart, man kan säkert få en komplett Pelle Karlsson-diskografi för under 50-lappen på loppisar och Myrorna. Men även för att det på nåt sätt är motsatsen till allt jag hatar med rock. Men entusiasmen stannar i teorin, för har man en gång bott i Jönköping och upplevt den allra risigaste kristna kulturen på nära håll så är det plötsligt dött lopp mellan White Stripes och Bröderna Samuelsson.
Men för den som ändå orkar hålla modet uppe så finns det såklart pärlor att hitta. Som den här sagolikt fina schlagervalsen som gömmer sig bland titlar av typen "Åh, Vilken Fröjd och Lycka!" på en EP med Anna-Lena Löfgren. Henne har jag i och för sig ett redan gott öga till. "Lyckliga Gatan" är en av mina svensktoppsfavoriter, och det är mycket på grund av hennes glasklara röst som den är så fin som den är.
Samma sak här. Hon sjunger verkligen varenda ton som jag vill höra, och precis på det sätt jag vill höra den sjungas. Rent, enkelt och präktigt. Tänk att det fanns en tid då en schlager kunde låta så här, fast utan att göras till en pastisch med en kör av Wallmans-killar i hästsvans. Detta är faktiskt (till skillnad från nästan all svensk schlager från den här tiden) en svensk originallåt med musik av Bruno Glenmark (Anders farbror) och text av Cornelis Vreeswijk, och det är väl ungefär lika otippat som att den inte anses som en klassiker idag.

Lynsey De Paul - Sugar Me

2006-05-12T08:48:00.000+02:00

Lynsey De Paul
"Sugar Me"
Singel, 1972
MAM

Ännu en artist i samma genre som Charlie Dore som jag skrev om nyligen. Lynsey De Paul var också låtskrivare som ung, och skrev under 70-talet rätt många hits tillsammans med Barry Blue. Samtliga är idag så gott som bortglömda, men var i alla fall framgångsrika i sin tid. "Sugar Me" var hennes första singel som artist, och också den som verkar vara mest ihågkommen idag.
Man skulle kunna tro att Paul McCartney låg bakom det här. Han hade en bra förkärlek till att skriva låtar till unga tjejer med lite hemmaflicka-image, Mary Hopkin var väl den mesta kända. Men "Sugar Me" är skriven av Lynsey De Paul själv, och jag tycker jättemycket om den. Först hennes röst som är en perfekt blandning av oenergisk och korrekt.
Sedan låten som går i stompigt McCartney-komp, fast aldrig över buskisgränsen. Aldrig över någon gräns överhuvudtaget faktiskt. Hela produktionen känns som ett enda långt intro som man vill sparka igång med trummor och blåsorkester, men det tar aldrig fyr. Först tyckte jag det var synd, men nu ser jag det som en fin resurs istället. Allt går på sparlåga. Inga stora gester, inga utspel, bara fläckfri leverens av en fantastisk låt.

The Springfields - Breakaway

2006-04-27T19:43:00.000+02:00

The Springfields
"Breakaway"
EP-spår, 1961
PHILIPS

Detta är alltså inte sunshine-indiepop-twee-bandet The Springfields utan den gamla (och egentligen mer kända) varianten som var Dusty Springfields första band. Men det är inte speciellt ont om solsken här heller, även om det kom i betydligt mer kristen form 1961. Egentligen är The Springfields inte så jättemycket att hänga i julgranen utan gjorde mest präktig stämsångsfolkpop ungefär som svenska Family Four gjorde några år senare. Men det finns pärlor i deras diskografi helt klart. En av dem är"Breakaway" som är med på den första EPn de släppte 1961.
En sådär nästan löjligt glad och klämkäck låt som bara fortsätter och fortsätter att vara gränslöst glad hela sin två och en halv minut långa speltid, och med en text som egentligen ligger rätt bra i tiden nu. Fånga dagen, unna dig själv något, glöm bort bekymmer sorger och besvär. En walking-talking Amelia-tidning kompad av svängiga gänget från Frälsningsarmén. Get up and dance, säger jag.

Eight Point Five - Mary

2006-04-26T10:01:00.000+02:00

Eight Point Five
"Mary"
Singel. 1987
EPIC

Det går inte att underskatta Pet Shop Boys betydelse för den moderna musiken. Varenda år i tjugo års tid har det kommit nya band som vill vara dem på nåt sätt. Men ibland tycker jag att recensenter gör det lite för enkelt för sig när de refererar till dem så fort det är ett smattrigt discokomp och melodier i moll. Då menar jag inte att man borde hitta fler eller mer obskyra referenser utan mest att det går inflation i begreppet PSB-pop.
Därför ska jag försöka skriva något annat, även om det kliar lite i fingrarna speciellt i den här låtens intro. Eight Point Five verkar inte ha gjort så mycket mer än den här singeln, och det är lite synd. Sångarens röst påminner en aning om Morten Harket i A-ha, och det finns många fina melodislingor i "Mary". Tyvärr så hänger de ihop lite dåligt, vilket gör att den hitpotential som de lösa bitarna har separat faller bort när man sammanfogat dem.
Singeln producerades av Tony Mansfield, som jag nämnt några gånger tidigare här. Han är ett så gott som säkert kort när det gäller skivor i 5-10-kronorsklassen, och hans namn var såklart anledningen till att jag köpte den här singeln för en femma på Myrorna i Halmstad för ett par veckor sedan. Man blir mycket sällan besviken.

Charlie Dore - Pilot Of The Airwaves

2006-04-26T09:37:00.000+02:00

Charlie Dore
"Pilot Of The Airwaves" (text)
Singel, 1979
ISLAND

Den absolut bästa formen av country är den lyxiga. Rännstenscountryn är precis lika tråkigt och intetsägande för mig som vilken ärrad ny singer-songwriter som helst, men det är något speciellt med lantlig, amerikansk stämsångspop från 70-talet. Jag kommer säkert lägga upp fler exempel på vad jag menar i framtiden, men just nu får Charlie Dore illustrera. Egentligen är hon väl i samma genre som Carly Simon, Carole King och Elkie Brooks. Slick, radiovänlig och melodisk 70-talspop. Men ändå så ser jag ständigt hennes skivor rubriceras som country i skivaffärer så det kanske finns nån koppling.
"Pilot of the Airwaves" är en kärleksförklaring till hennes favoritnattpratare i radio, och det är lika spekulativt smart som gamla Brill Building-texter kunde vara. Jag är väldigt förtjust i det där lite kristna sättet att sjunga stämsång, och Charlie Dores röst är verkligen jättefin i versen när det nästan låter som att hon improviserar fram melodin.
Charlie Dore var i huvudsak låtskrivare (skrev bland annat den bortglömda "Ain't No Doubt" till Jimmy Nail), och det gör att jag för ihop henne lite med Carole King. Samma smarta textförfattande, samma opretentiösa artistkarriär men antagligen otroligt mycket mindre framgång.

Bawl - Beyond Safe Ways

2006-04-20T10:06:00.000+02:00

Bawl
"Beyond Safe Ways"
Singel, 1996
DEPENDENT RECORDS

Det känns som att det var hundra år sedan nu, men innan internet så fick man faktiskt köpa skivor som man var nyfiken på ibland bara för att höra hur de lät. Jag läste om engelska Bawl i NME precis britpopen var som populärast och alla band skulle namndroppa trist pophistoria som referenser (Bowie, Dylan, Beatles, T. Rex etc). Man skulle dessutom smutskasta varandra, berätta att man var det bästa som hänt världen och uppträda i fotbollströjor.
Bawl var inget av det där. I en liten liten notis på NME:s "Bands On"-sidor lyckades de göra ett så sympatiskt intryck att när jag skulle på familjesemester i Skottland någon månad senare så stod deras skivor överst på listan över vad jag letade efter. De pratade om Prefab Sprout, klädde sig förhållandevis tjusigt och såg allmänt snälla ut.
Kanske var mina förväntningar för höga när jag kom hem med deras tre första singlar i resväskan. Jag tyckte det var alldeles för rockigt. Jag är väl kanske lite överkänslig i och för sig. Jag tycker nog än idag att de flesta av Bawls låtar är lite för rockiga, men när besvikelsen lagt sig märkte jag att det fanns pärlor om man gav det lite tid. Singeln "Beyond Safe Ways" är idag min absoluta favorit. Både den låten och b-sidan "Some People Needs Other" är precis den stiliga och välklädda pop som jag förväntade mig av artikeln, och 1996 var nog precis fel tid för Bawl att komma ut i ljuset. Så långt från Oasis, Heavy Stereo och Hurricane #1 man kunde komma. Tack och lov. Det enda stället som tog Bawl till sitt hjärta var Japan, och det känns inte alls oväntat. Japan var ju ett av få länder som var vid sina sinnens fulla bruk på 90-talet.

Anji Cakebread - Dear Computer

2006-03-30T08:57:00.000+02:00

Anji Cakebread
"Dear Computer"
Singel, 1978
MAGNET

Det är väldigt roande att lyssna på skivor som kom precis när någon ny musikalisk teknik hade lanserats. Första skivorna med överanvänd sampler (Freeez "I.O.U" är en klassiker där), de första autotune-låtarna eller varför inte filter-euron som ligger på listorna idag. I början av 80-talet använde man ord som digital, 3D och computer i sina låttitlar om man ville visa att man hängde med i den nya tekniken, och jag kan inte låta bli att chansa på skivor som heter något sånt när jag hittar dem billigt.
En väldigt lyckad chansning är "Dear Computer" med Anji Cakebread. Den måste ha varit ovanligt tidig i sin genre, den kom redan 1978, och tiden var nog inte riktigt mogen för den då. Jag brukar göra en sökning runt på internet efter info om skivor jag chansar på, och ett tydligt tecken på att en låt är bortglömd är när man bara får träffar med olika postordrar som säljer singeln. Desto mer nyfiken blir man såklart. Speciellt eftersom Anji Cakebread (eller Angela Watson, som jag lyckas ta reda på att hon egentligen heter) har en jättefin röst, nästan lite åt twee-hållet. Produktionen är kanske inte så mycket syntpop som jag hade trott och önskat men en massa fåniga syntetiska sångpartier (låter mer som att nån sjunger under vatten) drar upp betyget även där. En stilig poplåt, för evigt förpassat till sin tid. På ett bra sätt.

J.D Souther - Go Ahead And Rain

2006-03-30T08:10:00.000+02:00

J.D. Souther
"Go Ahead And Rain"
Singel, 1984
WARNER

Ett stort mysterium som jag vaknar upp till om dagarna är varför jag har ett gott öga till artister som Jackson Browne, Steve Forbert och Dan Fogelberg. Jag anar att det kan ha att göra med att min pappas bilband på 80-talet alltid bestod till 90% av den här genren. Hawaiiskjorteknarkande hustrumisshandlare som gjorde gästspel i Miami Vice, och på något sätt lyckade behålla kredden från sitt countryförflutna, trots att de under 80-talet egentligen gjorde sliskig och mesig västkustrock.
Som sagt, på pappret finns det verkligen inte många rätt, och jag kan inte påstå att jag brinner för musiken så till vida att jag köper deras skivor i någon större utsträckning, men till skillnad från i princip alla andra män-med-gitarr så avskyr jag det inte i alla fall.
J.D. Souther är i samma genre. Han samarbetade med allt och alla i västkustscenen på 70-talet, och gjorde sin sista soloskivan 1984. Det är från den som singeln "Go Ahead And Rain" kommer. En mjäkig ballad som egentligen är stöpt i samma form som den allra lipigaste, amerikanska pre-Beatles-popen från tidigt 60-tal. Fast då kryddad med exemplariskt slick 80-talsproduktion, som kanske har nån synt för lite med i ljudbilden för att vara helt som jag vill ha det, men fortfarande är det distanslöst välkammad på ett sätt som får mig att tänka på sommarsemestrar och pappas Don Henley-kassetter.

The Doll - Desire Me

2006-03-22T08:36:00.000+01:00

The Doll
"Desire Me"
Singel, 1978
Beggars Banquet

Efter en snabbkoll på internet så förstår jag att The Doll var en rätt utskrattad Blondie-kopia i slutet av 70-talet, mer ihågkomna för sina leopardbrallor än för musiken. Jag har några singlar med The Doll, och det är lätt förstå varför de fick sitt rykte. Även om estetiken är någorlunda rätt så känns allting påklistrat och anpassat, och även om man spelar de musikaliska korten efter reglerna så saknas den riktiga skärpan i låtarna.
Det stora undantaget heter "Desire Me", vad jag förstår deras andra singel. Det här hade inte Blondie gjort bättre. En klassisk poplåt stöpt i det sena 70-talets new wave/punk-form. Med höjning och allt.

Hollingworth Liungman - På Gott Eller Ont

2006-03-16T21:34:00.000+01:00

Hollingworth Liungman
"På Gott Eller Ont"
Albumspår, 1974
CBS

Hollingworth och Liungman hette James och Karin i förnamn och är evigt helgonförklarade av min generation för sina lika tidstypiska som tidlösa (men mest av allt underbara) barnskivor på 70-talet. Men det fanns en seriös sida av dem också, som jag upptäckte efter att ha plockat upp skivan "Medvind" på en loppis för många år sedan. Den släpptes samma år som deras första barnskiva, "Barnlåtar", och det är svårt att lyssna på den utan att tänka att även den här skivan är gjort för barn. Inte för att den är oseriös utan för att James och Karins röster är för evigt kopplade till barnlåtarna i min hjärna.
Jag blir lite ledsen när jag lyssnar på "Medvind". Den är sorglig för att allt är så fint. Bilden på omslagets baksida där de sitter och äter frukost i morgonsolen ger mig en känsla av att deras liv var så fina då, och att det är en tid som aldrig kommer igen. Deras låtar om resan till Afrika är så romantiska på ett nästan naivt sätt, och balansen mellan James lite mer proggpoppiga låtar och Karins underbara visor är perfekt.
Egentligen är det bara en värld jag hittat på. Jag föddes samma år som den här skivan spelades in och kan omöjligen ha några minnen av hur världen såg ut då. Ännu mindre hur livet såg ut för James och Karin såklart. Men jag hoppas de har lika fina liv idag som då.
Allra allra finast på skivan är Karins ballad "På Gott Eller Ont". Ungefär som John Denvers "Annie's Song" är den så gränslöst kärleksfull och omfamnande varm att jag efter några gånger nästan också befinner mig i det där köket, nån gång sommaren 1974.
Utan tvekan en av de finaste låtar jag någonsin hört.

Consortium - All The Love In The World

2006-03-15T23:00:00.000+01:00

Consortium
"All The Love In The World"
Singel, 1968
PYE

Jag har medvetet mest skrivit om 80-talet och framåt på den här bloggen. Mest för att musikhistorien före dess inte är lika intressant, men också för att det är otroligt exploiterade årtionden musikaliskt. Vad jag än hittar billigt på en loppis och hur okänt det än är så finns det säkert med på nån "psychedelic sunflower pop explosion vol 82" nånstans, och det är inte lika kul då. Det ökar risken för att nån ska säga "jaså den gamla klassikern" om något som jag trodde jag grävt upp själv.
Men en och annan 60-talare får väl slinka med ibland. Jag har ingen aning om vilka Consortium var, men den kunskapen är säkert bara en Google-sökning bort. Däremot finns jag hur den kom i min ägo. Jag och min vän Henrik var på skivmässa i Halmstad, och han sträckte fram skivan till mig och sa "den här måste du köpa, han gråter när han sjunger". Och vem kan låta bli att köpa en skiva när man hör en sån sak.
Det är sant. Sångaren i Consortium lipar verkligen fram versen i "All The Love In The World" och när den sedan följs av en lika pampig som kort refräng smälter jag direkt. Softrock när den är som bäst, och mest konkret.

Filippa - När Jag Ser Dig

2006-03-02T09:31:00.000+01:00

Filippa
"När Jag Ser Dig"
Singel, 1985
SONET

Jag minns så himla tydligt när jag såg The Pinks i Razzel 1985, och tyckte det var så himla bra. Det var nog det första bandet med barn som jag gillade, och där det är en övergående fas för 99% av mänskligheten tycker jag fortfarande det är fantastiskt kul och fint med unga artister. Troll älskade jag när de kom, och jag lyssnar fortfarande rätt ofta på deras skivor. Amy Diamond är fantastisk. Lilla Melodifestivalen är bland det finaste man kan se på tv.
Sedan jag för ett tag sedan fick reda på att två av mina absoluta favoritkompositörer/producenter, Tim Norell och Ola Håkansson, gjorde en singel med en ung tjej vid namn Filippa 1985, har ett av mina främsta dagliga mål varit att hitta den. Det är svårletat. Rainbow Music i Solna brukar vara ett bra ställe att leta när man söker sånt som sorteras bort eller slängs av Dylan-dyrkande skivbörsgubbar, men inte ens där fanns den.
Plötsligt en dag händer det. Min jobbkollega Jonas plockar ner sina 80-talssinglar från vinden, och där står den. "När Jag Ser Dig" med Filippa. Märkligt att vara så entusiastisk över en låt man inte ens hört, men på pappret är ju allt så himla bra. Den funkar bra i praktiken också. Filippa har en jättefin röst, inte alls så där kristet duktig som det ofta bli hos barnstjärnor, utan lite mer som fransmännen brukar vilja ha det.
"När Jag Ser Dig" är en jättefin midtempoballad av euroformat, aningen mer svensktoppsanpassat än Secret Service, men fortfarande tillräckligt eurofierat för att det ska låta bra.
En era är över. Vad ska jag nu leta efter?

Greg Vandike - Final Scene

2006-03-01T08:58:00.000+01:00

Greg Vandike
"Final Scene"
Singel, 1980
KOROVA

Ännu en b-sida. Den här singeln köpte jag på chansning för att den stod i så bra sällskap i en realåda på golvet. Skivorna före och efter i backen var med New Musik, Strawberry Switchblade och Soft Cell, och jag tänkte nog att den här singeln kanske haft samma tidigare ägare. Jag tror jag hade rätt. Jag har inte hört talas om Greg Vandike varken före eller efter jag hittade singeln "Marie Celeste", men det verkar som att han idag är nån slags skivmässogubbe.
1980 hade han nog lyssnat lite på de tidiga Mute Records-singlarna, och fick av någon anledning göra en singel på halvstora Korova (som bland annat hade Echo & the Bunnymen senare) och det är inte alls nån dum singel. A-sidans "Marie Celeste" har en väldigt fin refräng-del, men jag tycker nog att b-sidan "Final Scene" är snäppet vassare. Produktionsmässigt inte så långt från de tidiga Fad Gadget-singlarna, fast där Frank Tovey gjorde minimalistisk syntpop med konstnärsambitioner gör Greg Vandike mer en ren och enkel poplåt, fast med de hetaste ljuden från 1980.
Extra plus för en rätt kul text som verkar handla om att han är skräckfilmsskådis som dyker upp i filmernas slutscener. "I spent five years at drama school, and I'm an A-grade ghoul"

Legion - The Show

2006-02-28T13:27:00.000+01:00

Legion
"The Show"
Singel, 1989
EGEN PRODUKTION

Som jag tidigare skrivit så är det bland syntpopen man hittar de allra finaste fynden i femkronorsbackarna. Mycket för att de klassiska skivbörsrävarna ofta inte har någon som helst koll på genren, och ställer ner allt som inte är Depeche Mode eller Kraftwerk i backarna på golvet. Speciellt om de ser lite töntiga ut.
Legion kom från Halmstad och jag köpte deras singel på Jackos Skivor precis när den kom ut, så egentligen borde den inte kvala in här bland fynd man gjort för växelpengar, men å andra sidan har jag sett den på ställen som Myrorna och Emmaus i Halmstad, så vi kan väl i alla fall låtsas att jag köpte den för några spänn. Jag köpte den i alla fall inte för de hundratals kronor som jag hört att den går för på eBay då och då.
Jag har redan skrivit om bandet på Eurostop-sidan, så ni som vill ha detaljer kan ju kolla där, men det som tål att sägas igen om den här singeln är att den är märklig obunden av tiden. 1989 var syntpopen varken modern eller hade hunnit bli retro, så det kanske inte var så konstigt att "The Show" inte gjorde nåt större väsen av sig. Det är synd, för det är fin, sprittande syntpop i "Enola Gay"-skolan, och sångerskan Katarina Persson låter sådär härligt fel (eller snarare som att hon är inkallad som vokalist i brist på resurser från grabbarna i gänget) som bara ett syntpopband från en mellanstor svensk stad kan låta. Man tager vad man haver.

Raft - Madagascar

2006-02-27T09:37:00.000+01:00

Raft
"Madagascar"
Singel, 1988
POLYDOR

Jag misstänker att jag framstår som en större fan av jazzpop än vad egentligen är nu när jag lägger upp tredje singeln i genren på kort tid, men det är faktiskt oundvikligt att skriva om den här låten. Sedan ska jag väl erkänna att jag är väldigt förtjust i jazzig pop, men det är rätt viktigt att det görs rätt. Franska Raft gör allt som jag vill på singeln "Madagascar". Det är snyggt, lyxigt (fast ändå rätt lågbudget) och sofistikerat, och när softrockkörerna kommer i slutet av refrängen är saken klar. Lägg dessutom till en rätt märklig text ("This is my Madagascar she said, where man rape young girls and plunder") och vi har i det närmaste perfektion. Hade jag inte vetat att de var franska hade jag kunnat svära på att de kom från Skottland eller norra England och hade släktskap med Friends Again eller Daintees.
Raft gjorde ett album med sofistikerad pop där titelspåret "Madagascar" är överlägset bäst.

Fega Påhopp - Pärlor Åt Svinen

2006-02-23T10:23:00.000+01:00

Fega Påhopp
"Pärlor Åt Svinen"
Singel, 1979
SILENCE

Innan man har kunskap kan ju saker vara lite vad man vill att de ska vara. Jag tänkte mig bandet Fega Påhopp som ett svenskt Raincoats, men bara för att musik är skevt och stolpigt framförd behöver det inte betyda att den är naiv och ovetande om det. Få genrer är väl egentligen så medvetna som proggen medan den efterföljande postpunken ofta hade en ambition att vara mycket mer svänging än vad den egentligen var.
Jag vet fortfarande alldeles för lite om Fega Påhopp för att dra några slutsatser om deras intentioner, men när jag ser att låten "Pärlor åt svinen" är skriven av Lars Fernebring från proggbandet Risken Finns så får min bild av dem helt klart en knuff i riktning mot den politiska proggen snanare än den kanske lite mer konstnärligt skreva popen som jag först fantiserade om.
Men jag ska inte låta det förstöra det. Vad jag vet gjorde Fega Påhopp (bra namn, förresten) bara en singel, och den är inte alls dum. Sångerskan har en skönt duktig röst och sjunger på oklanderlig Uppsala-dialekt, och precis som alltid kan ett mollackord på rätt ställe göra den enklaste låt till en pärla.

Zak Zak - Svart Tulpan

2006-02-21T09:15:00.000+01:00

Zak Zak
"Svart Tulpan"
Singel, 1983
PIGLET RECORDS

Den typen av singlar som ger mig högst förväntningar när det gäller sånt man hittar för en femma är svenska singlar som verkar vara självfinansierade men samtidigt har rätt höga pretentioner. Syntpopsinglar utgivna på egen etikett är ett säkert kort, men även vanliga popsinglar kan ha sina poänger om de av framvuxna ur rätt jord.
Zak Zak gav ut sin enda singel "Svart Tulpan" på bolaget Piglet Records 1983, men det mesta tyder på att det antingen är en egen produktion eller någon i deras närhet som gjort den. Rent ytligt har den allt som får mig att köpa en singel på chansning. Bra titel, snyggt omslag och så en del indikationer på låg budget (gnugg-bokstäver på omslaget t ex) gjorde att jag i det närmaste rusade hem för att höra på den här singeln när jag hittade den på en loppis i Halmstad för kanske tio år sedan.
Jag blev inte besviken. Zak Zak är i gränslandet mellan wavepopen och syntpopen, och var finns där om inte mörka pretentioner, ångestladdade metaforer och skimrande poplåtar. Tyvärr så faller den nog lite för mycket mellan stolarna för att attrahera både synt- och new wave-publiken ensamt, men vänner av Stranded Rekords och akademisk ångest borde inte backa många millimeter för det här. I love it!

Lori and the Chameleons - The Lonely Spy

2006-02-20T13:34:00.000+01:00

Lori and the Chameleons
"The Lonely Spy"
Singel, 1981
KOROVA

Det här är första gången som jag i min blogg väljer ut en singels baksida istället för framsidan, även om det var nära med Théhuset-singeln häromsistens. Jag vet inget direkt om Lori & the Chameleons, men fick direkt kemi när jag dök på singeln för några år sedan. Framsidan "Touch" är en helt ok poplåt i syntpop-wave-skolan, men det är på b-sidan det verkligen händer grejer.
Pop på 80-talet var ju allt som oftast dramatisk med stora gester, pukor och pretentioner, men Lori & the Chameleons "The Lonely Spy" har en helt annan typ av dramatik i sig. Den flirtar med 60-talets deckarestetik, Henri Mancini och hela den biten, men har ändå cementerat sig fast i det tidiga 80-talet i sin produktion. Just den här genren älskar jag verkligen. 80-tals-60-tal. Melodierna från det tidiga 60-talet och produktionen från det tidiga 80-talet.
Bakom låten låg Bill Drummond och David Balfe. Drummond skulle några år senare vara med i KLF och Balfe var med i Teardrop Explodes. Det kunde inte kännas mer naturligt, för "The Lonely Spy" är en exakt blandning av sofisterikad new wave och skräddarsydd listpop.

Videovision - Klockorna Har Tystnat i Notre Dame

2006-02-20T09:58:00.000+01:00

Videovision
"Klockorna Har Tystnat I Notre Dame"
Singel, 1981
MYLABEL

Det krävs nog ett lokalband från en svensk småstad för att kunna göra en produktion som är så tidstypisk som den här, utan att vara överdrivet klyschig eller överdimentionerad. Om vi börjar med det första intryck man får: bandnamnet och titeln. Videon var årets julklapp och stod fortfarande för något futuriskt och tekniskt framstående. Videovision är så himla mycket landsbygd. Hade det inte varit ett band så hade det varit namnet på något oberoende hyrvideobolag som nån lycksökare startat på västgötaslätten 1980.
Titeln "Klockorna Har Tystnat i Notre Dame" är precis vad du tror. En låt om att det moderna samhället håller på att kväva det gamla. Datorer och kärnkraft är bovarna. Både musikaliskt och textmässigt är Videovision en inte helt oäven svensk variant av engelska New Musik, och även om klyschorna staplades på höjd där med så blir det tydligare och med komiskt på svenska.
Videovision kom från Halmstad, men trots att jag växte upp där så hade jag ingen aning om dem förrän tills för några år sedan när jag hittade den här singeln.
Den gavs ut på skivetiketten Mylabel, som drevs av Johan Langer, en skivbranschkille som på 80-talet bland annat skrev en bok om hur man tog sig fram i branschen. 1982 fick han lite mer ruljans på sin verksamhet när han låg bakom lanseringen av Chattanooga ("Hallå Hela Pressen"), som även de kom från Halmstad. Jag blir inte riktigt klok på om hela verksamheten var baserad där, men jag tror inte det. Jag borde nog hört talas om det i så fall.

Natalie-Ann - Doctor Games

2006-02-17T15:15:00.000+01:00

Natalie-Ann
"Doctor Games"
Singel, 1984
SPELLBOUND

Det är rätt tydligt för mig hur vissa saker helt enkelt blir lättare att stå ut med när tiden har gjort sitt. Jag blir verkligen irriterad till vansinne av hur äckliga 50 Cents eller Tough Alliances låtar är, men ger jag mig själv tjugo år så kommer saken hamna i ett perspektiv där ursäkten "jaja, det var en helt annan tid då" kan få de mest plumpa och obehagliga låtarna att kännas helt ok.
"Doctor Games" med Natalie-Ann från 1984 ligger rätt bra i tiden nu. Det är nästan överdrivet sexanspelande. Men en låt om en sjuksköterska går från avdelning till avdelning för att förföra doktorer och spela "doctor games" är så over-the-top-dumt att man ler lite åt det, och lyssnar på låten istället. Den är inte så dum. Speciellt inte för mig som gillar misslyckad musik. Saker som ska svänga med inte gör det är alltid kul, och här försöker man sig på att göra hård, pulserande elektrodisco men får inte alls till det. Sångerskans röst är för svag, texten är för plump, produktionen är så risig och allt är på fel sida om gränsen.
Det slutar med att jag får sympati för hela låten. Att jag tycker lite synd om att de gjort en så misslyckad singel. Att de försöker göra sexig disco, men allt man vill göra är att klappa dem på huvudet. Extra bonus för att refrängen låter som Blossa-reklamen.

7even 4orty 7even - Angel Eyes

2006-02-16T22:11:00.000+01:00

7even 4orty 7even
"Angel Eyes"
Singel, 1989
SONET

Min bloggande kollega Joakim citerade i en hyllningstext till ELO deras drivande kraft Jeff Lynne, och hans ord om att varje dag på turné är en förlorad dag i studion. Det är nog inte så svårt att få Anders Hansson att skriva under heller. Från att ha varit medlem i Otitis och Secret Service på 80-talet har han mer eller mindre bott i studion och framför allt på senare år fått framgång med Alcazar och Lena Ph:s comeback.
Innan han la artistkarriären helt år sidan fick han leka Jeff Lynne-ambitionerna av sig på några Sonet-singlar i slutet av 80-talet och början av 90-talet, som drivande kraft i trion 7even 4orty 7even. Allra mest tydligt är det på den tredje singeln, "Angel Eyes", från 1989.
Här har vi den klassiska studio-hybrisen i form av en larger-than-life-produktion utan budget, ett monster-reverb för att ge den artificiella arena-känslan men framför allt en låt som faktiskt skulle vara hämtad från självaste "Balance of Power". Inte illa av en kille som samma år spelade playbacktrummor bakom Lili & Sussie i melodifestivalen.
Idag är Anders Hansson mest känd för de invigda, mest kanske för att han producerar musik som tilltalar folk som inte bryr sig så mycket om vem som producerat den. I framtiden kommer Anders Hansson vara ett monument i svensk discohistoria. Var så säkra.

Act - Snobbery & Decay

2006-02-16T09:34:00.000+01:00

Act
"Snobbery & Decay"
Singel, 1987
ZZT

Act utgjordes av Claudia Brücken och Thomas Leer, båda med förflutet i halvkreddiga band och konstellationer i Tyskland under tidigt 80-tal. Claudia sjöng i Propaganda och Thomas gjorde solosinglar på bland Cherry Red. Även om detta inte är någon Stock/Aitken/Waterman-dänga direkt, så blir man lite överraskad hur deras samarbete kunde bli såhär lättillgängligt. Jag tänker spontant att man kanske slog sina påsar ihop för att göra verklighet av sina konstnärliga ambitioner, men istället är "Snobbery & Decay" är en fantastisk poplåt inte långt från det Pet Shop Boys gjorde ungefär samtidigt.
Precis som både titeln och omslaget antyder så utspelar sig låten i en alkad överklassvärld, med tvära kast mellan dekadens och elegans, och det var ju precis så som Pet Shop Boys lanserade sig själva kring "Actually" 1987. Jag är nästan överraskad att varken Neil Tennant, Chris Lowe, Julian Mendelson, Stephen Hague eller nån annan i sfären kring PSB är inblandad i den här singeln.

Movieland - Postcard To New York

2006-02-15T21:03:00.000+01:00

Movieland
"Postcard to New York"
Singel, 1986
RCA

Ännu en sån där skiva som man är nyfiken på deras intention och inspirationskällor. Spontant placerar jag Movieland i den där vågen av halvsyntig soulpop som kom i mitten av 80-talet. Swing Out Sister och April Showers är två andra band i den outtalade genren.
Det som skiljer den här singeln från banden ovan är att den definitivt befinner sig ett steg eller två närmre den glada listpopen, och därför är det ett mindre mysterium att jag inte ens kände till den här singeln tills för ett par år sedan. Refrängen låter som något som jag skulle ha älskat då, och hade Kaj Kindvall bara testat den på Tracks 1986 så hade jag säkert haft med den på i princip varenda blandband jag tvingade på mina klasskamrater. Ni får den nu istället.

Q-Feel - Dancing In Heaven (Orbital Be-Bop)

2006-02-13T20:36:00.000+01:00

Q-Feel
"Dancing In Heaven (Orbital Be-Bop)"
Singel, 1982
JIVE RECORDS

Den här singeln och jag har ett lustigt förhållande. Jag köpte den en gång på 80-talet när skivbutiken Pick-Up på Drottninggatan i Stockholm hade nån slags erbjudande som gick ut på att man tjänade på att köpa tio singlar istället för åtta som jag hittat. Jag tänkte nog att "Dancing in Heaven" lät som en bra låt, och visst gör det?
Sedan när jag kom hem blev jag helt överväldigad hur bra den var. Nån slags halvmeckigt Cars-komp i bakgrunden, AOR-refrängen och Hall & Oates-bryggan. Allt är så bra! Speciellt just då, nån sommardag 1988. Efter det hade jag den nånstans i bakhuvudet i tio år innan Helena plötsligt visade sig känna till den via filmen "Girls Just Wanna Have Fun". Vi plockade fram singeln igen, och oj vad bra den lät. Allt var intakt. Såhär mycket 1982 kan inget retroband i världen frambringa idag. Rymdtemat i texten, de ogenerade pukorna, synkoperna i refrängerna och tja, hela låten låter precis lika bra nu som när jag upptäckte den.

I'll be the first to bossa nova
ten thousand miles above L.A.

Sällan har en textrad som säger så lite sagt så mycket om en låt.

Théhuset - Tänk På Nåt Annat

2006-02-13T14:44:00.000+01:00

Théhuset
"Tänk På Nåt Annat"
singel, 1992
AMBUSH

Mitt i det tidiga 90-talets popvåg där låtarna skulle handla om dinosaurier på månen, sommarängar och vältra sig i 70-talsplast kom den här singeln. En allvarlig, sorgsen och melankolisk sång om att en dag är man död och då kanske ingen kommer ihåg något av det man gjorde i sitt liv. Théhuset kom från Uppsala och skulle senare mynna ut i bandet aBLe som tillhörde periferin av swindie-vågen några år senare.
"Tänk På Nåt Annat" påminner lite om Webstrarnas allvarligare ögonblick, men kanske ännu mer om den nya vågen av pop på svenska som Vapnet och Sibiria. Produktionen tassar fram så försiktigt att man nästan inte hör vilken rytm som låten går i. Sången är mumlig och försiktig och ligger nästan i bakgrunden av ljudbilden men ändå så når den hela vägen in i hjärtat. Quiet is the new loud.

Biljardakademin - Fallbilder

2006-02-10T10:22:00.000+01:00

Biljardakademin
"Fallbilder"
singel, 1983
ID

Nästan allt jag skrivit här om har varit någon form av inte alltför svårförstådd pop, och den låt som folk har rynkat på näsan åt i högst grad har varit Carl Myrén-singeln. Nu kan det vara dags igen, fast där Carl Myrén strosade omkring i Stockholm och var levnadsglad så är Biljardakademins jazzpop av en aningen mer allvarlig sort.
Singeln "Fallbilder" släpptes via fanzinet ID och Biljardakademin bestod bland annat av Kjell Häglund, senare journalist i tidningar som Pop och Vi Föräldrar. Ibland kan jag känna att det är mycket bättre när band får till en perfekt låt på tur än på skicklighet. Det naiva, ni vet. Fast Biljardakademin är ett fantastiskt undantag. Det är väl just det att man spelar alla sina kort helt rätt hela tiden som får mig att älska den här låten. Hundratjugosex sekunder håller den på, och inte en enda av dem är tråkig.

Joy - Still Sitting Still

2006-02-10T09:48:00.000+01:00

Joy
"Still Sitting Still"
singel, 1981
WHY

Jag älskar stolpig musik, det kanske ni märkt. Band som Television Personalities skriver superhits men maskerar dem till oigenkännlighet med en hopplös produktion, falsksång och allmän instabilitet. Det är väldigt lite som förenar Stockholmsbandet Joy med TVPs, men de där i alla fall på samma anlag för det där skoningslösa massakerandet av en fin melodi.
Deras "Still Sitting Still" är en jättefin poplåt, fast framförd på vad som låter som en skolavslutning där alla musikeleverna ska kvoteras till en plats i rampljuset. Konstiga flöjtsolon, ett klassiskt musikskolegitarrsolo, allmän oreda i det vokala, några missade trumslag och såklart en och annan ton som en luttrad producent skulle vilja testa en omtagning på.
Åh, vad bra det är.
Och ännu gladare blir jag när jag letar lite info om den här skivan, och internet visar sig från sin allra ljusaste sida och berättar för mig till att bandets drivande kraft Göran Agdur även är nån slags bordshockeylegend. Det är precis sån fakta man vill ha när man förväntansfullt googlar på namn på gamla svenska singlar.
En sak jag inte blir riktigt klok på är bandet i sig. Göran får hjälp med sången av en tjej vid namn Ingrid, som jag verkligen skulle vilja höra mer av. Hennes klockrena twee-röst passerar dock mest förbi i periferin några gånger. Och namnet Joy? Det låter ju onekligen kristet, men jag hittar inga övriga spår som pekar åt det hållet på skivan. Jag kanske borde maila Göran, och beställa en bordshockeyshow samtidigt.
Så himla fint.

Miss Blitz - Dancing Shoes

2006-02-09T15:37:00.000+01:00

Miss Blitz
"Dancing Shoes"
Singel, 1981
A&R RECORDS

Ännu en singel som ger fruktlösa resultat när man letar information på nätet. Jag tror jag köpte den för att Miss Blitz låter så bra. Italodiscon är ju väldigt förtjust i artistnamn som börjar med Mr eller Miss, och kanske var det något sånt jag väntade mig.
"Dancing Shoes" är nåt helt annat.
Precis som med Matilda Mus som jag skrev om häromdagen så är det här rätt fånig musik. Kanske är det för att jag anar av låtskrivarnamnen att det här är en holländsk skiva som jag drar den här parallellen, men jag tycker det låter rätt mycket som Grupo Sportivo, som var ett tokstolligt holländsk new wave-band i slutet av 70-talet. "Dancing Shoes" är en helt galen låt. I grunden en intensiv och smått enerverande poplåt, men full av roliga infall och plötsliga falsetter som fick mig att falla för den ganska omgående.

Cia Berg - Hjältar

2006-02-09T15:06:00.000+01:00

Cia Berg
"Hjältar"
Singel, 1984
TANDAN RECORDS

Den här solosingeln gjorde Cia Berg nånstans i slutet av hennes karriär som sångerska i Ubangi, och förmodligen ganska kort innan hon blev för evigt förknippad med listprogrammet "Bagen" i SVT. Det är i stort sett Ubangi som ligger bakom den. Orup har skrivit låten, kören sjungs av Mats Wigerdal. Båda var med i Ubangi, och inte heller musikaliskt så är det så mycket som skiljer.
Det är dock ett exempel på när Ubangi var som allra bäst. När de försökte leka någon slags svenskt Haircut 100 men var lite för oslicka och istället närmade sig en svensk version av Waitresses, Dislocation Dance eller Girls At Our Best. "Hjältar" skulle verkligen kunnat vara en engelsk postpunk-singel som japanerna hade betalat tusen spänn för idag. Nu är den istället en sån där singel som jag känner mig tvungen att köpa dublett av varje gång jag hittar den för en femma på nån loppis.
Jag längtar till den dagen då man gör en Nuggets-box med svensk, avig och bortglömd postpunk. Sedan ska jag sälja mina Cia Berg-singlar på eBay för en miljard. Moahahaha!

Matilda Mus - Nu E De Jul

2006-02-07T11:18:00.000+01:00

Matilda Mus
"Nu E De Jul"
Singel, 1986
EGEN PRODUKTION

Varbergsbandet Matilda Mus känns som en unikum från det svenska 80-talet. De gjorde sina singlar helt själv, fotostatkopierade omslag, sålde skivorna på sina spelningar i trakten och byggde upp en kult-fanbase i Halland under sina verksamma år. Att band är benhårt DIY är inget ovanligt, varken då eller nu, men jag kan ändå inte komma på något band som går att jämföra med Matilda Mus.
Halland är ju bördig buskismark och det går väl inte komma ifrån att det fanns en tokrolig ådra i Matilda Mus. En kör utklädda till möss på scenen, naivistiska omslag och texter, fåniga smeknamn och sådär lagom otajt och falskt att det säkert retade gallfeber på deras seriöst satsande konkurrenter om fansen.
Jag älskar fånig musik. Jag älskar när band inte tar sig själva på så stort allvar. Jag menar inte band som är roliga eller putslustiga utan band som helt enkelt har en ödmjuk inställning till det här med att spela i band. Jag har svårt att tänka mig något ocoolare band än Matilda Mus.
Jag vet egentligen inte så mycket om dem, mer än att de var unga och vann en lokal rockbandstävling 1985 och då gjorde singeln "På Sommaren" som är en underbart glad liten popdänga. Året efter kom julsingeln "Nu E De Jul" och den är precis lika sprittande glad som debuten. Det är någon slags anti-jul-låt med glimten i ögat och väldigt talande för Matilda Mus som band. Allt levererat i handmålat omslag såklart.
Sångaren Ulf Cronheim driver idag Majas Strandcafé i Varberg, där bland annat Stereo Total, Ladybug Transistor och Don Lennon har spelat de senaste åren.

John Dark - Silhouette

2006-02-02T20:48:00.000+01:00

John Dark
"Silhouette"
Singel, 1981
EMI

Jag minns så väl när jag hittade den här singeln. Hur det färglösa omslaget av någon anledning intresserade mig (normalt blir jag mycket mer intresserad av färgglada, tecknade omslag när jag kollar billiga singlar), och hur jag blev exalterad när jag såg att Tony Mansfield hade producerat den.
Tony Mansfield är nog den bästa producent du kan hitta i den där här prisklassen. Han var med i bandet New Musik, och producerade även en massa andra bra grejer som Naked Eyes, Search Party och Vicious Pink. Alla är troligt att du hittar för en femma eller däromkring.
Och nu alltså ytterligare ett fynd som platsar väl in i Mansfields hall of fame. Jag vet inte vem John Dark är, om han heter så egentligen (det vore ju önskvärt) eller om han kanske till och med är en sån där påhittad artist som producenter ibland får för sig att skapa.
"Silhouette" är en härligt stolpig syntpopdänga stöpt i en form skapad av Human League och Heaven 17.

Thirteen Moons - A Moment In Time

2006-02-02T20:42:00.000+01:00

Thirteen Moons
"A Moment In Time"
Singel, 1990
WIRE RECORDS

Jag ska direkt medge att jag intill denna stund är tveksam om jag ska skriva om den här skivan eller inte. Nu verkar det som om jag gör det. Jag vet inget om det här bandet, utan köpte singeln för att bandnamnet lät som något jag skulle kunna gilla och omslaget bevisade i alla fall inte motsatsen.
Det är svenskt i alla fall, fast utgivet på Wire Records som var baserat i England och försökte få svenska band att slå där i slutet av 80-talet. Det är nog valet av skivbolag som får mig att tro på den här skivan mest. Den mest positiva delen av mig vill se ett svenskt Fra Lippo Lippi i det här bandet. Sofistikerad snyggpop med lite pretentioner och glimrande gitarrkaskader. Men sedan petar djävulen mig i sidan och säger att detta är två kristna studiorävar som av någon anledning lyckades få ut en singel på ett någorlunda kreddigt indiebolag.
Det allra mest troliga är att Thirteen Moons är två helt vanliga killar som diggar nattradio-musik. Good enough for me.

TV3 - Telefonterror

2006-01-30T22:45:00.000+01:00

TV3
"Telefonterror"
Singel, 1980
SLICK RECORDS

Det är lite synd om band som inte är tillräckligt trogna nån genre för att få kredd någonstans. Åkersberga-bandet TV3 känns som ett klockrent exempel. Deras enda singel "Terrorterror" är någon slags blandning mellan punk, new wave, postpunk och tja, vanlig pop på svenska. Det skulle kunna landa hur platt som helst, men jag föll pladask för den första gången jag hörde sångerskan Gaby Marcos röst.
Det är någon slags avig, misslyckad reggaetakt i hela låten som gör den underbart stolpig och naiv. Det är just att den är på svenska som gör att den saknar kredd tror jag. Det gör att den klumpas ihop en annan samtida pop på svenska snarare än den svenska variant av band som MoDettes och Au Pairs.

Carl Myrén - Jag Flyttar In Hos Mig

2006-01-30T22:42:00.000+01:00

Carl Myrén
"Jag Flyttar In Hos Mig"
Singel, 1983
STRANDED

Redan på omslaget anar man oråd. Porträttbilderna på Carl Myrén ser ut som hämtade ur Ellos-katalogen, och ju mer jag får reda på om den här singel, desto märkligare blir den. Carl Myrén var nån slags brat med lite konstnärsambitioner i 80-talets Stockholm, och av någon anledning så plockades han upp för den här singeln av trendiga Stranded Rekords, som i och för sig hade större delen av sin roster på Östermalm, men ändå på något sätt höll sig på rätt sida nyromantiken för att komma undan med det.
Men nu låter det kanske som att jag dissar den här skivan. Det gör jag inte. "Jag Flyttar In Hos Mig" är en förtjusande, jazzpoppig liten sång som med sin nästan psykopatiska hurtighet säkert kan irritera en till vansinne en dålig dag. Alla andra dagar är en den en fantastisk stämningshöjare för alla livsnjutare där ute. Borgerligheten när den är som bäst.

Renée - High Time He Went

2006-01-30T22:39:00.000+01:00

Renée
"High Time He Went"
Singel, 1983
CNR

Jag letar mig till att René hette Nodelijk i efternamn och kom från Holland, och hade tydligen nån slags halvkarriär där på 70- och 80-talet. Jag hade aldrig hört talas om henne när jag köpte den här singeln, men har sedan dess hittat ytterligare en ("Sometimes You Cry") som även den är bra. Produktionsmässigt att det frågan om ordinär popdisco av tidigt 80-talssnitt, men det är själva låten som lyser.
Klanderfritt kan ju vara både ett bra och dåligt betyg känns det som. Jag tycker att Santana är klanderfri på ett tråkigt sätt, medan dansband är det på ett bra sätt. Ungefär som att jag gillar enkla hantverk bättre än snickarglädje. "High Time He Went" är en helt fläckfri popdänga i discokostym, och hade det bara varit lite mer tryck i allting så hade den nog varit en discoklassiker.
Extra plus för Renés röst. Den är verkligen...eh, klanderfri.

Svensk Film - Varför Är Det Så Mycket Svart?

2006-01-30T22:33:00.000+01:00

Svensk Film
"Varför Är Det Så Mycket Svart?"
Singel, 1988
EGEN PRODUKTION

Den här singeln fick jag höra första gången av min vän Per Johansson hösten 2000, och brukade ha den i åtanke när jag kom in i skivbutiker med bra sortering på svensk musik. Efter fruktlösa försök att hitta den fick jag plötsligt mycket mer än det jag sökte när jag hittade en hel bunt av den (jag tror det var fem stycken) i en secondhandbutik i Solna för några år sedan.
Nu har jag bara mitt eget exemplar kvar, men jag tror att de första fyra jag spelade den för köpte varsitt ex av mig. Svensk Film var nån slags engångsprojekt av konstnären Max Andersson som bildade duon tillsammans med musikern Stefan Agaton. Precis som man kan vänta sig är det ingen glättig sommarpop det här, men bakom den überalternativa burriga produktionen så döljer sig en poplåt som skulle kunna lysa genom sten. Lägg dessutom till den burleska och nästan skrattretande svarta texten, och du har en helt unik singel. Jag får faktiskt gåshud av den här texten, men kan inte riktigt motivera det.

Little Foxes - Crossed Line

2006-01-30T22:22:00.000+01:00

Little Foxes
"Crossed Line"
Singel, 1983
C&D

När man, som jag tänkt göra här, ska skriva om skivor som drunknat i den till synes oändliga flod av singlar som kom på 80-talet så blir det mycket musik som är i kölvattnet av något annat som var poppis just då. Little Foxes är ganska uppenbart i kölvattnet av Bananarama. Jag har hittat två singlar med dem, varav det här är den tveklöst bästa.
Det är producerat av Christopher Neil, som var nån slags husproducent för engelsk radiotråkpop (Mike & the Mechanics, Cliff Richard etc). Även här har han svårt att ta ut svängarna i produktionen, och jag skulle verkligen kunna tänka mig att en syntpoppigare version av den här låten blivit fullkomligt lysande.Men det är inte så dumt ändå.
Den sprittande refrängen får extra effekt av att versen är monoton, och hade den bara funnits i någons medvetande så skulle den nog funka rätt bra att sampla sådär som man gjort med t ex Steve Winwoods "Valerie" och Hall & Oates "Out of touch". Refrängen om och om igen.

Annie Anner - Night In The City

2006-01-28T22:20:00.000+01:00

Annie Anner
"Night In The City"
Singel, 1985
SALUT PRODUKTION

Okej, den här singeln har jag nog skrivit och bombarderat med kärlek på fem olika ställen nu, men jag tycker ändå att den fortfarande förtjänar att nämnas ytterligare en gång. Speciellt eftersom den är ett sånt lysande exempel på vad jag hade tänkt att skriva om i den här bloggen.

Annie Anner var från Stockholm, hette Anne-Lie på riktigt och singeln gav ut av hennes storebror Anders och hans kompis Lasse. Men trots att det är en skiva gjort på minsta möjliga budget, så lyser den starkare än nästan alla andra svenska eurodängor från 80-talet. Det smattrande syntkompet, Annies forcerade men ändå helt klockrena sång, det otroliga välbevarade produktionen och framför den fullkomligt lysande låten gör det till mysterium att den inte är kändare än vad den är. Men ni måste väl hålla med om att jag gör mitt bästa för att upprätta dess heder?